En blogg om längtan,

Läser lite överallt människors sammafattningar om året som gått, jag känner mig då självklart manad att göra detsamma. Ett av de svåraste åren i mitt liv började med att jag vaknade upp i en situation som jag inte borde ha behövt befinna mig i vid min ringa ålder. Det tvingade mig att ta beslut och sätta mig själv främst. Lagom till sommaren hade jag börjat snärja in mig själv så det blev två månade fyllda av känslostormar som som svepte omkull allt löst omkring mig. Att roa mig är dock något som jag lyckats med under hela året, men det är väl ganska tyspiskt mig, upp som en sol och ned som en pannkaka, alltid nära till både skratt och gråt. Sommaren svischade förbi med jobb, fest och för lite bad. Augusti förde med sig en klass som forserade rakt in i mitt hjärta. Och hade det inte varit för alla skratt, all gemenskap och all kärlek så hade det varit en svart höst. För nu brakade det, ett bråk för mycket och ett uppbrott som lämnade djupa spår hotade att släcka min annars så starkt lysande levnadsglädje. Självrannsakan blev oundvikligt men att inse och hantera sina egna fel är väldigt psykiskt påfrestande. Med hjälp av den värme som omgav mig så höll jag mig flytande.

Det är svårt, det här med att bli äldre. Mer ansvar för mig själv och på ett helt annat sätt gör att det kan vara svårt att inte tappa bort sig själv. Under året som har gått så har jag framför allt lärt mig att stå för vad jag har gjort, även om jag inte är stolt över det. Jag har också fått en djupare insikt om hur det är att längta, att sakna och att älska, både mig själv, andra och så att hjärtat stryper all blodtillförsel i panik. Det som har satt sig extra djupt är insikten om hur viktigt det är att omge sig med människor villiga att dela med sig av sin kärlek.

Med alla känslor som 2007 rörde upp i bakhuvudet så är jag både nyfiken och skräckslagen inför 2008. Men jag lyssnar på mannen som sjunger i mina högtalare; Ibland får man hoppas som om himlen fanns.