En blogg om längtan,

För en gångs skull så ska jag bara vara tyst. Inte förklara något med ord, inte försöka finna lösningar i noga sammansatta bokstäver som ända bara verkar studsa mot tomma ytor. Ytorna är fyllda av massa annat, men inte med det som reflekterar koordinerade VERSALER. Det finns ingen som har rätt att kräva reflektion av just sina konsonanter och vokaler, det är bara så det är.

 Återigen tid. Tid får utvisa, för en gångs skull så får tiden vara det som styr. Ironiskt nog är det tid som har fört mig hit. Tid har gjort orden omöjliga, tid har gjort förklaringarna tomma. Ord kan inte återskapa det som tid förstört. Kärlekssår kan bara lagas av den som åstadkom dem. Ge tiden tillit och tiden lagar.

Fokus ligger ofta på fel saker. Istället för att förändra det jag kan förändra så spenderar jag min tid med att ha ångest över det jag borde acceptera som det är. Det är bra att ha ambitioner till förbättring, men när dessa ambitioner inte leder någonstans så skulle acceptans vara bättre. Det finns vissa saker som jag envisas med att cirkulera mina tankar kring, saker som faktiskt aldrig gett mig annat än hjärtesorg. Det är dags att lägga dessa saker till den allt för korta listan över saker som helt enkelt är som dom är. Om jag accepterade dessa för vad de är så skulle jag ha så mycket tid över till att kunna förändra det som faktiskt är variabelt.

Jag inser att många av mina förväntningar och krav är orimliga, men jag måste någonstans hitta ett sätt att inte låta dessa styra mig. Det är inte rätt när jag finner en trygghet i dessa besvikelser, när jag förlorar saker och människor på grund av dessa, jag spelar ett högt spel med alldeles för kostsamma konsekvenser. Ibland måste nutiden vara viktigare är det som kunde ha varit och det som kanske skulle kunna hända.

Det började med att jag skulle plocka av bordet lite så att jag fick plats med mina nyinköpta ljus. Fyrtiofem minuter senare ser rummet ut som ett bombnedslag och för tillfället så skymtar jag knappt bordet. Jag har ingen aning om vad som hände, numbness driver en till de mest oberäkneliga handlingar.

Mina dagar har börjat fyllas med mer ansvarstagande och ett ständigt försök till samlande av vuxenpoäng. Kommande höst börjar skymtas och planerna börjar att realiseras. Det känns annorlunda att planera något där man inte är låst till skola, helst plötsligt är jag enbart låst till det jag själv vill. Det blir även en promenad ikväll, för att hålla uppe den goda sviten, med exeptionellt trevligt sällskap dessutom.

Jag lyssnar på lite oroväckande musik, hjärtat försöker ofta säga något genom att fasta på någon låt, innan huvudet ens börjat formulera tankar eller åtgärder.

Jag avskyr ödet, eller avskaknaden av ödet. Jag har så länge försökt att fortsätta tro på att det finns saker som är menade att vara. Men det finns inte, jag kan inte svara för resten av livet, men fram tills man är arton så finns det ingenting som är helt på riktigt eller menat att vara. Gör man ett misstag så finns det ingen återvändo. Förlorar man det som fick en att tro på att det fanns någon på riktigt så går det inte att få tillbaka. Människor förändras, situationer förändras, men det är alltid det som var bra från början som förändras. Mitt hjärta brister nästan när jag tänker på allt, på förväntningar, förhoppningar, tillit och drömmar. Även fast det mesta är så banalt så kan livet inte ens ge en det. Man gör det man tror är rätt, men det kommer alltid tillbaka och skjuter en i bakuhuvudet.

Jag vill inte främst ha något för evigt. Jag vill ha något som finns här, något som är på riktigt, något som finns nu. Jag är trött på att möta människor vid fel tillfälle, i fel situation. Jag vill inte förstöra mer och sedan se tillbaka på det med ångest och känna att jag hade kunnat göra så mycket mera nu. Jag hade kunnat vara mer, kunnat göra rätt och kunnat se saker bättre. Jag är trött på att aldrig få göra rätt, och på att lida för att någon annan förstör det som hade potential till att vara något stort just nu, och kanske för en längre tid.

Ikväll känner jag verkligen för att vara hemma i Skogen, sitta vid datorn i min brors rum medan han sitter och spelar Playstation, välja våra gemensamma favoritltåtar på Youtube och spela dem olämpligt högt. Sedan skulle Mor komma in och säga att om vi inte vrider ner ögonaböj så får vi ingen mat. Efter att ha intagit en gudomlig måltid bestående av kyckling i någon form så skulle vi se på Timeout på tv hela familjen och skratta åt Robert Gustavsson i Duellen. Det hade varit en optimal kväll.

Även om besvikelserna ibland känns övermäktiga så finns det ibland anledningar till att fortsätta våga tro. Saker och ting kan förändras, det som behövs är självinsikt och uppriktighet. Man vet aldrig vad man egentligen får, man vet varken hur man själv eller andra kommer att reagera i specifika situationer. Men när det väl kommer till ett tvivelaktigt ögonblick så finns det förhoppningsvis en grund att stå på. Vissa människor verkar inte inse storheten i detta, vilket jag tycker är synd. Allt som förväntas att inte rasa vid första vindpust behöver en stabil grund. Det är det allt handlar om.

Jag kunde verkligen behövt dina kloka ord just nu. Det har inte ens gått en vecka, och jag har redan tappat greppet om vardagen. Då känns det riktigt jävligt att det är åtta och en halv vecka kvar tills du kommer hem. Jag hade behövt din förmåga att få enkla saker att låta bli att bli komplicerade, jag är inte så bra på det själv.

Var det detta jag försökte undkomma? Tid ger tankarna chansen att komma i fatt. Tid skapar utrymme för rädsla. Jag tvivlar (på mig själv).

Det finns en känsla som man inte kan återskapa, det går helt enkelt inte. Det går inte att förklara hur den känns när man är mitt uppe i den, än mindre efteråt. Det enda man känner är en lite upphöjning, ungefär som en sårskorpa. Men när den kommer tillbaka då känner man ingen den direkt. Det är då man inser varför man lovade sig själv att aldrig försätta sig en liknande situation igen. Det var för att slippa översköljas av den känslan igen, den känslan som inte lämnar någon ljusglimt, som knappt ger dig en chans att andas. Enbart därför.

Januari
2007-års sista dag gav de första dagarna på det nya året en känsla av att det skulle bli ett riktigt bra år. Jag upptäckte människor som funnits i min närhet en längre tid, och jag förlorade en vän som betydde väldigt mycket. Springsteen var soundtracket och månadens höjdpunkt var definitivt en heldag i Hamra.

Februari
Sammankomster är ordet och speciellt en flicka kom mig väldigt nära under den här tiden. Jag åkte bil till den vackra staden Gävle över en helg, och avslöt månaden med att bege mig till Bruxelles, staden i mitt hjärta. Min syster tog emot mig med öppna armar och i öronen hördes 90-tals klassiker. Jag var med om den finaste allahjärtansdagen och den mest minnesvärda kvällen var en blåsig en, mitt i skogen i en bil påväg från Eskelhem med en mor och en kusin.

Mars
Bruxelles gav perspektiv och någon vecka efter min hemkomst så tog jag ett samtal som jag borde ha tagit tidigare. Jag såg min första UVR-match och det var fint. Bob Dylan var mannen, och det var också här någonstans som jag av misstag hamnade i ett grupprum och fann någon vid exakt rätt tidpunkt.

April
Aprils första natt satte ribban för månaden som följde. En stockholmsresa, en klassfest och en stunds pärkspelande i Tallunden gjorde April till en alldeles ypperlig månad. Och allt detta till ghetto-toner.

Maj
Utekvällar, konfirmation för min brors del, min syster hemkomst närmade sig och jag var så jävla glad. Allt var så fint. Höjdpunkten vad egentligen inget speciellt, bara allt.

Juni
Nästan sommar och separationsångest. Men kvällspromenaderna innan avslutningen gjorde allt mycket lättare och det var med lätt hjärta som jag stod och sjöng för mig själv på Strandpromenaden den 11/6. Gardbodi blev the place to be och jag åkte skytteltrafik emellan staden och pärkbacken.

Juli
Månadernas månad. Jag talar förstås om Stångaspelen. Årets event och fyra dagar av eufori. Jag var ackompanjerad av bästa tänkbara sällskap och inte ens en natt i tält var otänkbart. Arbetet fortsatte men det var alltid något på gång, alltid någon att träffa, något att göra.

Augusti
Jag var förälskad i alla ljumna sommarkvällar och umgänget var på topp. Allt avslutades med skolstart och en resa till  Stockholm och Popaganda. Jag kommer inte ihåg någon direkt höjdpunkt, utan snarare tvärtom. I början av Augusti anlände en oväntad vändpunkt och jag kunde aldrig ana vad som skulle följa.

September
Vad hände egentligen i September? "Kall och hård skräck fyllde tomrummet dagdrömmen lämnade efter sig." Damien Rice sjöng för mig.

Oktober
Sömnlösa nätter och osäkerhet på gränsen till panik färgade min månad, räddningen blev de vänner som stod pall och, än en gång, Bryssel. En vecka i min egen bubbla gav mig som vanligt perspektiv och min födelsedag den 25:e blev den första kvällen på länge som jag dansade utan att tänka på något.

November
Mörkret var nu totalt och solen lyste med sin frånvaro. Doherty visste precis vad jag ville höra och Libertines varvades med Damien i min cdspelare. I brist på liv och energi så förälskade jag mig i Scrubs och valde ensamma kvällar för självrannsakan. Ensamtid var välbehövligt och efter ett tag kom ljusglimtar tillbaka i form av en Stockholmsresa, en sväng till Gävle och sammankomster.

December
Månaden då jag återerövrade allt som tagits ifrån mig. Höjdpunkten var en natt i tidiga December där allt kom på rätt på en gata i innerstaden. Men det mest betydelsefulla var att jag fick tillbaka något som någon tagit olovandes ifrån mig, och efter dessa två händelser så kunde jag sova igen. En klassfest värmde mitt hjärta något oerhört och jag kände mig kapabel till att tillgodogöra dem som funnits med mig under det senaste halvåret. Höjdpunkten har varit jullovet; Ledighet, mat, sömn, familj, fest, kramar, kärlek, middagar med Sekten, samtal om allt möjligt, min syster och framförallt: Den person vars röst, famn och kärlek jag behöver för att leva ett drägligt liv och de tre dofter som gör mig levande i min närhet igen.

Jag hoppas på ett nyår liknande det förra året. Jag hoppas på samma känsla av tillförlit och framtidstro som jag kände på nyårsdagen 2008.

Idag har alla mina hjärnceller blivit mördade. Jag har barnvaktat en tioåring hela dagen om med det följde; Högläsning ur Jonas Brothers - The Book, Highschool Musical karaoke, fyra avsnitt av Hannah Montana, en film med Hillary Duff i huvudrollen, favoritklipp ur Camp Rock, och inte mindre än sju uppträdande till omväxlande Jonas Brothers, Highschool Musical och Miley Curys aka Hannah Montana.

Julafton avlöpte fint, inga större katastofer.
I övrigt så har jag mest sovit, ätit godis och tänk.

Jag har tänkt på saker som borde vara fel men som känns rätt.
Försökt komma på varför det känns rätt.
Och om det kan kännas så rätt om det bara är endimesionellt?
Genom rollövertaganden fick jag för mig att det var flerdiemsionellt.
Men, ett par ord från oväntat håll fick mig att tvivla.
(det mesta därifrån känns inte som förut.)

Har smitit iväg från alla "ELIN! Kom och hjälp/hämta/fixa/kolla det här (vilket brukar sluta i ett HJÄLP TILL FÖR I HELVETE!). Jag har precis lagat mat, en förträffligt god gräddsås till potatis och köttbullar, de-li-cious! Nu ska jag fortsätta gömma mig för mamma, och sen ska vi till Fie o fika den obligatoriska kvällen-innan-julafton-fika.

- You took my dreams from me when I first found you.
- I keept them with me babe, I put them with my own.
Can't make it all alone, I've built my dreams around you.

Julbaket gick av stapeln som en ytterst trevlig tillställning med stämningen på topp! Dock var mitt bidrag till själv bakningen att jag rullade en omgång med nogatkulor. Mikkson har arrivat till ön och hängde med på vår vansinnesfärd till ö-garn, vi var tvugna att skynda oss för Mor hade glömt att köpa sillfileér, vi skulle alltså hinna till affärn innan fem. Väl vid Annexet så blev vi utfodrade och sedan fick vi hålla bebis. Äldsta sonen i huset har fått barn och Theodor är så söt så att jag dog lite, nu ska jag skaffa barn. Jag fick till och med mata med välling och rapa honom so I've got the skills.

Efter detta startades en fotbollsmatch på köksgolvet där mitt mostånd bestod av tre killar á 90 kilo som inte tvekade att ta till fula medel eller förstöra möbler. Johan utvecklade en teknik som gick ut på att rycka till en i armen så att man helt tappade balansen/fick axeln att hoppa ur led medan Arvid fokuserade på psykning. Jag och Axel var de som spelade renhårigt vad A och J jiddrade om. Efter ungefär en kvar blev vi förvisade från köket och jag och syster samlade ihop grabbarna (fem till antalet) och satte oss för att göra filttomtar(?) i en avlägsen del av huset. Filttomt-görandet resulterade i Herr DiLeva, hans fru och son (som hade mycket skägg). Sedan fikade vi och spelade bingo  och hade frågesport där man vann skitsaker som Björn ville bli av med. Han delade även ut presenter, och min samlade arselnal av saker jag fick med mig hem var två ljusmaschetter, en liten tavla med julmotiv och ett blått hjärta i plast. Kvällen var riktigt värd.

Vad gör en perfekt helg?
1. Klassfest.
2. Toppenkillar och de snyggaste tjejerna ever.
3. Älsklings-Julia.
4. Skönt häng på bussen.
5. Final i dansbandskampen.
6. Favoritdansbandslåten i dubbel tappning.
7. Leilo hemma och dansar i vardagsrummet.
8. Daim i en skål.
9. Glass med hemmagjord chokladsås.
9. Samtal; Jag är i Svergie.
10. Julbak ikväll med nästan-kusinens nyfödda bebis och nästan hela "familjen" hemma.

Det mest plågsamma är det som finns kvar, det som är onåbart men så nära att jag ibland tror mig kunna röra vid det.