En blogg om längtan,

Framåt, utåt, uppåt, bort härifrån. Jag går uppåt fast ändå halkar bakåt samtidigt som jag ligger platt på marken. Egentligen borde jag dela lite på mig, så att jag kan försvinna åt alla håll på en gång, men jag envisas med att komma härifrån hel, med att ha med mig allting innan jag börjar traska. Jag sitter ned, samtidigt som jag springer allt jag kan men ändå inte, för egentligen ligger jag platt på marken. Ska jag vänta tills alla har sagt sina omdömen ? Eller dömer jag bäst, vad jag på andra hela tiden dömer. Eller dömer ni mig utan att jag märker det? Jag står still samtidigt som jag ramlar så fort att allt svischar förbi, men egentligen ligger jag platt på marken. Det snurrar så mycket uppåt att det blir nedåt, som om att det måste vända någongång. Jag går emot mitt hjärta, följer förnuftet men tänker med hjärtat iallafall. Så jag går emot det jag tänker med för att inte följa mitt hjärta som i sin tur inte verkar följa något? Förnuftet och hjärta glider in i varandra men blir mest som olja och vatten. Och det här händer alldeles för snabbt i slowmotion medan jag ligger alldeles platt på marken.

Jag ska härifrån snart, någon som ska med?