En blogg om längtan,

Alla andra sover, allt är lugnt och stilla i skogen. Det låter som början på en dikt, kanske en juldikt. Men nej, det är bara jag som sitter här själv igen. Jag borde ha gått och lagt mig, har redan sagt godnatt till resten av familjen. Men rastlös som jag är så fungerar inte mammas hot om väckning tidigt imorgon på mig. Men nej, jag sitter här med Stairway to Heaven i, mina för övrigt nya, lurar. Och då slår det till, som det alltid gör. En längtan. En längtan till sådant som varit, till det som jag vill ska hända, till det som jag vet kommer att hända, till något annat. En längtan att komma vidare. Det är när kvällar som den här inträffar som jag inser att jag har mer att hämta, något som inte finns här. Det som finns här räcker inte till. Människorna här gör mig glad och mitt hjärta fylls av lycka och kärlek när jag tänker på er, vissa mer, andra mindre. Men ändå så sliter denna längtan. Och vad skulle jag göra utan den? Vara nöjd med att vara sjutton år och här? Hade jag inte haft min längtan, min slitande, ständigt närvarande, desperata känsla av att det finns platser där jag ska sätta mitt avtryck, då hade jag inte haft något som kunde ta mig någon vart. Någon sa en gång att; "Ambition is a dream with a V8-engine". Och det är sant, en drivkraft utan dess lite.

Bekräftelse. Bekräftelse är en fröjd att ge, en förbannelse att begära.