Would it make you wanna' change your scene?
http://www.youtube.com/watch?v=sw-4caox9-U
För ungefär två år sedan satt jag i ett klassrum, i vad som kallas paviljongen. Jag hade en telefon som jag kunde lyssna på radio i och en känsla jag aldrig hade känt förut i magen. Jag kommer ihåg var någonstans i klassrummet jag satt, jag kommer ihåg vad jag räknade i min mattebok, och jag kommer ihåg vem som satt brevid mig. Låten ovan spelades på P3, något slags tema med covers på kända, relativt nyproducerade låtar.
Det tog ganska lång tid innan jag hittade den här låten igen, men youtube är gud som vanligt. Hurvida låten är exeptionell eller inte tänker jag inte kommentera, men jag är fascinerad över hur en melodi kan återskapa ett rum, några förlorade minuter och en värme. Speciellt just nu.
Jag har funderat mycket idag, eller egentligen har jag haft huvudet fyllt av samma tanke i snart ett dygn. När jag hittade en sång som tog mig tillbaka till ett sådant präglat ögonblick så väljer jag att se det som ett tecken. Tecken och öde är sådant man väljer att bero på när man inte vet varken ut eller in. När man inte längre kan se objektivt på en situation, ett sammanhang eller en ospecifierad känsla.
Något som jag definerar mycket med mig själv är att jag sällan och aldrig lämnar saker oavslutade. Jag vill ha ett avslut på allt. Varesig det handlar om ett bråk, en relation eller ett skolarbete, där läraren säger; "Skriv tills tiden är slut, och lämna sedan in, ni behöver inte ha hunnit skriva klart!". Jag skrev alltid färdigt ändå, även fast slutet kanske blev lite kort och oväntat så fanns det alltid en slutkläm. Oavslutade ting lämnar mig ingen ro, jag kan inte släppa saker utan att få till ett slut. Och enn meningsskiljaktighet är inte ett slut för mig, vad utgången än blivit.
Det jag har i mina tankar ska inte få ett storslaget slut, egentligen är det inget avslut. Snarare en eftertext. Och sådana behövs med. För mig behövs en eftertext, där saker och ting förklaras, där, hur slutet än blev, så finns det en sista sak som går att ta på. Känslan som jag hade i ett klassrum, över min mattebok, för två år sedan har försvunnit, eller inte försvunnit. Mer spelat ut sin roll, den fanns där och då, och för den finns ingen plats här, idag. Men efterskalven av denna känsla lever i högsta grad idag,och konsekvenser kan jag se med jämna mellanrum.
Jag ska låta min eftertext rulla. För att förklara ett sista missförstånd. Jag hoppas att du låter mig göra det, vad det än betyder för dig?
För ungefär två år sedan satt jag i ett klassrum, i vad som kallas paviljongen. Jag hade en telefon som jag kunde lyssna på radio i och en känsla jag aldrig hade känt förut i magen. Jag kommer ihåg var någonstans i klassrummet jag satt, jag kommer ihåg vad jag räknade i min mattebok, och jag kommer ihåg vem som satt brevid mig. Låten ovan spelades på P3, något slags tema med covers på kända, relativt nyproducerade låtar.
Det tog ganska lång tid innan jag hittade den här låten igen, men youtube är gud som vanligt. Hurvida låten är exeptionell eller inte tänker jag inte kommentera, men jag är fascinerad över hur en melodi kan återskapa ett rum, några förlorade minuter och en värme. Speciellt just nu.
Jag har funderat mycket idag, eller egentligen har jag haft huvudet fyllt av samma tanke i snart ett dygn. När jag hittade en sång som tog mig tillbaka till ett sådant präglat ögonblick så väljer jag att se det som ett tecken. Tecken och öde är sådant man väljer att bero på när man inte vet varken ut eller in. När man inte längre kan se objektivt på en situation, ett sammanhang eller en ospecifierad känsla.
Något som jag definerar mycket med mig själv är att jag sällan och aldrig lämnar saker oavslutade. Jag vill ha ett avslut på allt. Varesig det handlar om ett bråk, en relation eller ett skolarbete, där läraren säger; "Skriv tills tiden är slut, och lämna sedan in, ni behöver inte ha hunnit skriva klart!". Jag skrev alltid färdigt ändå, även fast slutet kanske blev lite kort och oväntat så fanns det alltid en slutkläm. Oavslutade ting lämnar mig ingen ro, jag kan inte släppa saker utan att få till ett slut. Och enn meningsskiljaktighet är inte ett slut för mig, vad utgången än blivit.
Det jag har i mina tankar ska inte få ett storslaget slut, egentligen är det inget avslut. Snarare en eftertext. Och sådana behövs med. För mig behövs en eftertext, där saker och ting förklaras, där, hur slutet än blev, så finns det en sista sak som går att ta på. Känslan som jag hade i ett klassrum, över min mattebok, för två år sedan har försvunnit, eller inte försvunnit. Mer spelat ut sin roll, den fanns där och då, och för den finns ingen plats här, idag. Men efterskalven av denna känsla lever i högsta grad idag,och konsekvenser kan jag se med jämna mellanrum.
Jag ska låta min eftertext rulla. För att förklara ett sista missförstånd. Jag hoppas att du låter mig göra det, vad det än betyder för dig?
Kommentarer
Trackback
