En blogg om längtan,

Vid halv fem släpade jag mina tre fettoväskor på 51:an där Ella redan satt nedsjunken i ett säte. Vi skulle ut i ödemarken till Felicia, dock höll vi på att gå av på fel ställe, men 'mm,det gick bra'. Det hela blev en otroligt trevlig kväll med god mat, gino och 'hits for kids'-skivor som verkligen kastade en tilbaka till discot i När IF 1999. Proppmätta och redo att krypa ned i soffan för lite Greys så gick strömmen. Mor ringde från ICA Maxi och berättade att gruset spröt omkring henne och att hennes kundvagn höll på att rymma, så mycket blåste det, men hon skulle iallafall köra till Äckelslem och hämta oss.

När hon kommer fram så blåste det i princip orkan och det var tydligen inte Felicias ladugårdstak byggt för. Stora plåtbitar hade lossnat och en tredjedela av taket ställde sig rakt upp i himlen så det kom en vindby. Vi fick hänga i Felicias kök en stund i skenet att stearinljus och försöka ordna det hela en smula. Efter lite om och men så bestämde vi oss iallafall för att vi inte kunde göra så mycket utan skulle åka. Vi droppade Felicia vid hennes mormor och påbörjade den långa resan hem.

När vi kört i ungefär 5 minuter så blockeras plötsligt vår väg av ett nedfallet träd! Vi bestämmer oss för att åka mot Mästerby istället, men se där; Ytterligare ett träd! Efter att ha konsulterat mion kära far för fjärde gången så åker vi mot Klinte, men när vi även där möts av ett träd så föreslår Ella att vi ska bygga en fet ramp och helt enkelt hoppa över, hon hade nämligen sett på TV att det fungerade. Mor dissade planen och vi vände för tredje gången och satte vår kosa emot Stenkumla. Vid det här laget har den lite panikartade stämningen i bilen försvunnit och ersatts med gapskatt. Jag började ifrågasätta om Ella verkligen inte hade fuskat på Spanskaprovet för det var ganska tydligt att någon var emot oss.(väldigt otroligt att det var Gud, eftersom jag och Ella är goda kristna) MEN! När vi för FJÄRDE gången möts av ett nedfallet träd som korsar vår väg så blir Ellapropella lätt aggressiv och utropar att nu får fanimej 'Elin och Älga Bärgning AB' rycka in. (Ella+Skogsinspirerad miljö= Älga) Vi drar på oss våra skogshuggar outfitar och släpar helt sonika bort trädet från vägen. Det var hårt och Ellas mössa har fortfarande inte hämtat sig helt. Dock blir situationen fruktansvärt komisk när vi åker ca 200 m och möt sedan av tre nedfallna träd som nästan hånler emot oss.

FUCKING FUCK! Vi börjar få slut på alternativ och efter 40 minuter har vi fortfarande inte lämnat Eskelhem! Den sista vägen ut ger oss dock inga problem, ett par nedfallna träd har dock ramlat en liten bit in på vägen men vi lyckas komma förbi. Vi börjar närma oss Lau, men ska köra över När eftersom vi ska lämna av Ella, där blockeras dock vägen av först ett träd som någon håller på att demolera med en motorsåg och sedan ett andra som gubben i bilen framför oss hugger sönder med sin yxa som han hade i bilen(?) men när vi möts av ett tredje hinder, en fet gran så säger mamma, aldrig i livet och vi lämnar de andra två bilarna till sitt öde och far över Lau hem.

Lagom när vi är nästan hemma så ringer pappa och frågar vart vi är (efter två timmar, det tar ungefär 35 min att köra hem från Eskelhem) och när vi klampar in i huset så är det endast ett ljus tänt i hela huset pga av strömavbrottet. Ett ensamt gravljus på köksbänken. Det var nästan fint fram till att det kommer fram att pappa ligger i beckmörkret i soffan i vardagsrummet och ger mamma en smärre hjärtattack.

Idag har det inte hänt så mycket, förutom att jag råkade tappa mitt lypsyl i kyrkan under begravningen, tappade det igen och bilnycklarna under kaffet, spillde tårta på duken och sedan svor högt när alla precis tystnat för att lyssna på prällen.

Peace out.