En blogg om längtan,

Sitter och tänker på saker som försvinner iväg, människor, plaster och ögonblick. Det känns ibland som om alla bevis för att något har hänt/funnits kan försvinna, helt plötsligtkan man inte vara helt säker på att det har hänt. Kvar finns bara en förnimmelse av något som än kan få en att le eller den dova smärtan av något som slog till dig väldigt hårt. Vad ska man göra för att unvika det? Eller ska man inte göra något åt det. I vissa svaga ögonblick så drabbas jag av något som enbart kan likna panik, jag vill behålla allting eller gå tillbaka till något som sedan länge är borta. Jag vet att man ska titta framåt, och att ånger är bland det mest onödiga som finns, men det smärtar mig att behöva lämna vissa saker bakom mig. Saker som jag vill ha med mig, saker som är jag. Eller kanske den jag vill vara. För om jag har det där med mig så kanske jag inte tappar bort mig, något som jag känner igen. Jag har aldrig varit bra på att tänka rationellt, jag har bara en tendens att antingen såra mig själv eller om det är någon som är dum nog att se bakom allt jag är, så sårar jag garanterat personen istället. Jag vet inte vad som är värsta faktiskt.