En blogg om längtan,

Gårdagen bestod av middag hemma hos André med Hanna, Manne och favoritkillarna Edvard och Björn. Det var mat i överflöd, dock höll Manne på att spränga micron. Men till tonerna av Nordman så satt vi och åt och hade det trevligt. Vid nio drog E och B vidare mot nya äventyr och kvar blev jag och Lost-maniac'sen vilket resulterade i att jag roade mig själv i vardagsrummet en stund. Inga fara å färde, jag förstod att det var viktigt för dem att se det här avsnittet som tydligen var det första på länge. I, som sagt, kloten. Vid tolvslaget satt jag på bussen hem till skogen, och klev långt om länge av i ett beckmörkt Lye. Trots det som fått mig att känna svaga bristningar i själen, det som kort sagt rubbat min aura och som ligger där och skaver som en ständig påminnelse om mina fel, så kunde jag inte låta bli. Med Don't look back into the sun i öronen så dansade jag lite försiktigt på vägen. Mitt i mörkaste Lye så försvann jag in i en rasande dans och jag kunde inte låta bli att le, åt mig själv och alla dessa människor som gör mig alldeles snurrig i huvudet.