Sometimes it's like someone took a knife, baby edgy and dull, and cut a six-inch valley through the middle of my scull.
Tillbaka till verkligheten i måndags, skönt med lite struktur i vardagen igen. Även fast min måndag gick så åt skogen att jag inte kunde göra annat än skratta åt det. Nej, det har varit en berikande vecka. En klass är egentligen ett fascinerade fenomen. En grupp människor bestående av dina vänner, några du kanske träffat tidigare och en hel del som du kanske aldrig skulle ha haft något med att göra. Allihopa inkastade i varandras vardag där vi helt enkelt inte kan göra något för att inte påverka varandra på ett eller annat sätt. Man tvingas att fungera ihop, och i vissa fall går det bättre än andra. Det handlar väl mycket om vilken inställning man har, jag själv går in med inställningen att få kontakt med så många som möjligt. Eller, det är väl inget jag tänker på längre, det kommer bara naturligt. Det bottnar i ett intresse för människor och en förmåga att bjuda på sig själv. Lördagar är en bra dag att inse saker, att så länge man inte förväntar sig något så blir man glad. Man blir glad när människor hör av sig out of the blue, man blir glad när människor visar uppskattning. Men jag kan ju inte hålla det där. Jag fäster mig även fast jag lovat mig själv att inte göra det, och helt plötsligt så känns det i hjärttrakten när man väntar på något som inte kommer.
