En blogg om längtan,

Sitter i biblioteket och ska skriva färdigt rapporten till samhällhistoriaengelska arbetet, alla andra är på lunch, men jag tryckte i mig en kladdkaka med alldeles för mycket grädde i kaffis så jag är nöjd. Hedvigsoppa är inte riktigt vad jag kallar mat heller.

Springsteen sjunger i mina öron, om hur det man gör för att överleva sårar dem man älskar. Han säger saker som jag inte kan låta bli att ta åt mig. Finurligt hur en 58-årig(?) man från USA kan säga precis hur jag känner. Vi är nog själsliga tvillingar, det tror jag stenhårt på. Det är dock lugnande att sitta här alldeles själv, helt av-pluggad i från världen (mina lurar lämnar inga tjuvlyssna-möjligheter) och bara vará helt själv bland alla människor.

Vandrade med en vän i innerstaden igår i nästan en timme. Det var jobbigt, både för själen och benen. Benen pågrund av backarna och själen för att kontakten är borta. Jag känner inte längre igen dig, vi har tappat det mesta och det finns inte något jag kan göra. Jag är inte den som ger, är aningens träden av mig. Men jag har blivit bättre på att se när det inte längre är någon idé. Men det är ingen fara, avstånd ger perspektiv.

Nu regnar det utanför mitt fönster, och Bruce sjunger att han inte tänker på någon annan än mig.