En blogg om längtan,

Gårdagskvällen var en hisnande historia med det mesta som en saga ska innehålla. Det jag minns bäst är känslan när jag insåg att jag inte kunde kramas med flera, inte kunde känna mera för då skulle mitt hjärta explodera. Jag stod mitt i virrvarret med alla mina favoriter (nästan) och vi kramades, pussades och delade våra hjärtan, om så bara för en liten stund. Jag svävade, upprymd av alla människor som jag ville ge all min kärlek till, och som är så villiga att vara med mig, prata med mig och hålla mig nära. Dock saknade jag några av delarna som utgör mig, med dom fanns i mina tankar.

Klockan 16.47 dagen efter åker vi ut förbi Skrubbs för att åka hem till skogen. Jag sitter med 'Sail away' i öronen, Sannas kamera är tung i mitt knä och jag är avskärmad från resten av världen. Det är mörkt, det enda ljus som är tydligt är strålkastarna på bilarna som vi möter med en lugnande oregelbundhet. Mina ögon tåras samtidigt som jag ler, det här kommer bli året som jag ska minnas med kärlek. Det här är året när vi ska ta revansch, vi som grät för mycket under 2007, vi som till slut fick så mycket att bära att kroppen och huvudet sa ifrån, vi som blev lämnade och för oss som vill så mycket. Och jag tänker vända ryggen till det som skadar mig. För första gången på flera år så kände jag mig inte ensam när tolvslaget kom, istället var jag alldeles varm i bröstet, i huvudet, ja överallt.

(doppa inte bröd i mammas cremefraiche, då klipper hon till dig med en visp i huvudet.)