En blogg om längtan,

Igår hade jag en väldigt trevlig kväll. Jag tycker om mina vänner, för dom kan man skrika på, säga konstiga saker till, flirta ohämmat med, porra sig med och kramas med. Och dom tycker fortfarande om en. Det är så det ska vara, även fast man inte har setts på länge så kramas man och efter att man har sagt 'det var så läääängesedan, ur är det med dig?' så är allt som vanligt och man skrattar och kramas ännu mera. Sedan fanns det dom som man träffar ofta, men det gjorde ingenting att dom var med, för jag tröttnar aldrig. Jag kan skratta och kramas hur länge som helst! (jag fick kramas med Edvard! Om något, så gjorde det min kväll)

Jag fick med mig en riktig snygging hem, och vi samtalade om allt möjligt som vi inte hunnit med de senaste två veckorna. Det var mys, och idag hade vi roligt i soffan fär vi satt med hela min familj och skrattade och var konstiga.

Men efter min snygging åkte så blev det inge bra. Nej, det som pockat på min uppmärksamhet de seanste veckorna gick till attack hårdare än normalt och jag blev så arg och ledsen på samma gång. Mest arg för att dölja att jag var ledsen. Tur att jag var ensam hemma.

Men nu är det bra igen. För stunden iallafall. Jag fick säga vad jag hade on my mind och då lättate trycket i bröstet som långsamt har kvävt mig tills jag ibland inte kunde andas. Nu lyssnar jag på Radiohead, hej jag heter elin och har fastnat nu, typ ett halvår efter alla andra. (inte T&M då, som har dyrkat dem fåårävver.)

Puss.