En blogg om längtan,

Iblad gör jag konstiga saker. Eller rätt ofta när jag tänker efter. Som att krama någon jag kanske inte borde. (men nu blev det bra, jag blev glad och varm.) Och ibland bara går jag, och så stänger jag av telefonen och låtsas att jag är helt ensam. Då vill jag inte prata med någon, utan jag vill bara tycka synd om mig själv. Jag vill vara själv och jag vill känna mig ensam och miserabel. Jag klarar inte av att vara glad för länge. Med väldigt jämna mellanrum måste jag vara elak, deprimerad, grälsjuk och ledsen. Det är därför som jag är taskig mot min bror, gömmer mig, söker bråk med min mor och gråter till EHM. Det borde inte vara så, men så är det. OCh sen ber jag om ursäkt och hoppas jag fortfarande är älskad.