You can't make me happy quite as good as me (you know that's a lie)
Det är när allt vänts upp och ned som man inser vad man verkligen inte vill gå miste om.
Mitt i kaoset av känslor som uppkommer när något händer så gör man något som man trodde att man skulle fega ur på.
Det är när världen inte längre ser likadan ut som man behöver något helt annat.
And there's nothing else I can do.
Saker och ting verkar aldrig bli som man tänkt sig. Det blev den finaste förfesten någonsin även fast det inte var meningen. Jag satt i någons knä, skrattade med alla min människor, kramades med en av de finaste jag har, sjöng med mina hjärtan. När de flesta gått så tittade jag på karlavagnen med två män som jag nästan aldrig pratat med förut. De påminde mig om hur fint man kan ha det med människor man inte känner.
Imorgon kommer nog att bli en bra. dag. Nu är jag trött.
Imorgon kommer nog att bli en bra. dag. Nu är jag trött.
Vi prövar nya vägar som aldrig verkar ta slut
Jag själv. Sol. Finurliga sms. Syster. Sthlm. Min bästa vän. Fånleenden. Telefonsamtal. En man långt borta. Promenadoutfit. Vänner samlade. Tony Joe White. Bryssel/Australien. Värmande konversationer. Skratt/sarkasm.
De saker som gör mig glad just i detta ögonblick.
De saker som gör mig glad just i detta ögonblick.
You cry until you laugh, you laugh until you cry
Jag avgudar trådlöst internet! Just nu sitter jag ute i solen, lyssnar på Fleetwood Mac, dricker kaffe och läser. Dock är jag sjuk så jag är ganska påklädd men vad gör det då!? Ikväll ska vi dricka vin hemma hos mig och sedan plocka upp Hanna vid båten! Jag är grymt pepp. De senaste veckorna har varit hur bra som helst, allt verkar klaffa just nu. Nästa vecka är det lov, och det är fullt med Klintebesök hos Felicia, Mikka och Tompen kommer från Brysselkålland och Påskfest i bygdegården. Veckan efter ska jag till sthlm och träffa Brysselfamiljen. April är verkligen en bra månad. Och Leilo tog SM-guld med Brynär J20 för ett par dagar sedan så det blir firar-fika hos Fie på söndag. To-hoopps!
Your hair was long when we first met.
Du är den enda jag någonsin känt som faktiskt kan säga "mjo" på riktigt, inte bara skriva det. Och av någon anledning så tänker jag på Damien Rice - Accidential babies, när jag tänker på dig. Jag testar dig ibland, för att se om du reagerar. Men det gör du oftast inte. Aldrig faktiskt. Jag blir inte ens ledsen längre. Eller arg. Eller någoting alls. Det var längesedan vi hade en konversations där vi hade roligt. Vi skrattar nästan aldrig åt samma saker längre. Kanske så märker du inte det, för jag brukar skratta med dig, bara för att det inte ska bli konstigt. Jag orkar inte med konstigt. Det blev inte som det var meningen. Men meningen eller inte, det kanske var vad som behövdes för att du skulle kunna fungera med andra, och för att jag skulle kunna fungera med mig själv. Win-win, eller? No hard feelings, eller? Inget förlorat. Eller?
