En blogg om längtan,

Du är den enda jag någonsin känt som faktiskt kan säga "mjo" på riktigt, inte bara skriva det. Och av någon anledning så tänker jag på Damien Rice - Accidential babies, när jag tänker på dig. Jag testar dig ibland, för att se om du reagerar. Men det gör du oftast inte. Aldrig faktiskt. Jag blir inte ens ledsen längre. Eller arg. Eller någoting alls. Det var längesedan vi hade en konversations där vi hade roligt. Vi skrattar nästan aldrig åt samma saker längre. Kanske så märker du inte det, för jag brukar skratta med dig, bara för att det inte ska bli konstigt. Jag orkar inte med konstigt. Det blev inte som det var meningen. Men meningen eller inte, det kanske var vad som behövdes för att du skulle kunna fungera med andra, och för att jag skulle kunna fungera med mig själv. Win-win, eller? No hard feelings, eller? Inget förlorat. Eller?