En blogg om längtan,

Idag har det varit en riktigt bra dag. Att få tillfälle att göra något som jag tycker är riktigt roligt och att få lära ut något som jag älskar. Att både själv känna att det gick riktigt bra, och även få uppskattning, är en otroligt tillfredställande känsla. Jag skulle vilja kalla det för självförverkligande.

Att sedan samtala med kär vän, att få respons och känna att det finns en ömsesidig förståelse är bland det vackraste som finns. Att ett samtal kan betyda så mycket mer, och att finna sådan tillfredställelse i att både ge och tillhandahålla.

För att sedan komplettera dagen med ytterligare ett samtal, som skänker en sådan trygghet att det känns ända in i själen. Ett samtal där grundläggande faktorer analyseras och där återigen jag får tillfälle att båda själv känna, och få höra att ord gör skillnad. Att konsten att se förbi ytligheter och att finna orsaker till beteenden är en egenskap som ska vårdas väl.

Det är sådant som gör en riktigt bra dag.

Idag har jag gjort en riktigt bra grej, en hur-coolt-som-helst-grej och en lite mindre smart grej.

Riktigt bra: Jag har taigt körkort. Grattis till mig.

Hur-coolt-som-helst: John har lärt mig att göra handbromsvändningar. Jag var king på det, och på burnouts. Det är min nya hobby.

Mindre smart grej: Jag skulle limma oidentfierat objekt med det nyinhandlande super-limmet. Vid tryck på tuben så kommer det först lite vätska som jag stoppar från att rinna ner på bänken med handen. Dåligt drag då den rinniga vätskan faktiskt var super-limmet. Jag limmade ihop tre fingrar som tog en hel del diskmedel att få isär. (Bra lim dock..)

För en gångs skull så ska jag bara vara tyst. Inte förklara något med ord, inte försöka finna lösningar i noga sammansatta bokstäver som ända bara verkar studsa mot tomma ytor. Ytorna är fyllda av massa annat, men inte med det som reflekterar koordinerade VERSALER. Det finns ingen som har rätt att kräva reflektion av just sina konsonanter och vokaler, det är bara så det är.

 Återigen tid. Tid får utvisa, för en gångs skull så får tiden vara det som styr. Ironiskt nog är det tid som har fört mig hit. Tid har gjort orden omöjliga, tid har gjort förklaringarna tomma. Ord kan inte återskapa det som tid förstört. Kärlekssår kan bara lagas av den som åstadkom dem. Ge tiden tillit och tiden lagar.

Fokus ligger ofta på fel saker. Istället för att förändra det jag kan förändra så spenderar jag min tid med att ha ångest över det jag borde acceptera som det är. Det är bra att ha ambitioner till förbättring, men när dessa ambitioner inte leder någonstans så skulle acceptans vara bättre. Det finns vissa saker som jag envisas med att cirkulera mina tankar kring, saker som faktiskt aldrig gett mig annat än hjärtesorg. Det är dags att lägga dessa saker till den allt för korta listan över saker som helt enkelt är som dom är. Om jag accepterade dessa för vad de är så skulle jag ha så mycket tid över till att kunna förändra det som faktiskt är variabelt.

Jag inser att många av mina förväntningar och krav är orimliga, men jag måste någonstans hitta ett sätt att inte låta dessa styra mig. Det är inte rätt när jag finner en trygghet i dessa besvikelser, när jag förlorar saker och människor på grund av dessa, jag spelar ett högt spel med alldeles för kostsamma konsekvenser. Ibland måste nutiden vara viktigare är det som kunde ha varit och det som kanske skulle kunna hända.

Det började med att jag skulle plocka av bordet lite så att jag fick plats med mina nyinköpta ljus. Fyrtiofem minuter senare ser rummet ut som ett bombnedslag och för tillfället så skymtar jag knappt bordet. Jag har ingen aning om vad som hände, numbness driver en till de mest oberäkneliga handlingar.

Mina dagar har börjat fyllas med mer ansvarstagande och ett ständigt försök till samlande av vuxenpoäng. Kommande höst börjar skymtas och planerna börjar att realiseras. Det känns annorlunda att planera något där man inte är låst till skola, helst plötsligt är jag enbart låst till det jag själv vill. Det blir även en promenad ikväll, för att hålla uppe den goda sviten, med exeptionellt trevligt sällskap dessutom.

Jag lyssnar på lite oroväckande musik, hjärtat försöker ofta säga något genom att fasta på någon låt, innan huvudet ens börjat formulera tankar eller åtgärder.

Jag avskyr ödet, eller avskaknaden av ödet. Jag har så länge försökt att fortsätta tro på att det finns saker som är menade att vara. Men det finns inte, jag kan inte svara för resten av livet, men fram tills man är arton så finns det ingenting som är helt på riktigt eller menat att vara. Gör man ett misstag så finns det ingen återvändo. Förlorar man det som fick en att tro på att det fanns någon på riktigt så går det inte att få tillbaka. Människor förändras, situationer förändras, men det är alltid det som var bra från början som förändras. Mitt hjärta brister nästan när jag tänker på allt, på förväntningar, förhoppningar, tillit och drömmar. Även fast det mesta är så banalt så kan livet inte ens ge en det. Man gör det man tror är rätt, men det kommer alltid tillbaka och skjuter en i bakuhuvudet.

Jag vill inte främst ha något för evigt. Jag vill ha något som finns här, något som är på riktigt, något som finns nu. Jag är trött på att möta människor vid fel tillfälle, i fel situation. Jag vill inte förstöra mer och sedan se tillbaka på det med ångest och känna att jag hade kunnat göra så mycket mera nu. Jag hade kunnat vara mer, kunnat göra rätt och kunnat se saker bättre. Jag är trött på att aldrig få göra rätt, och på att lida för att någon annan förstör det som hade potential till att vara något stort just nu, och kanske för en längre tid.

Ikväll känner jag verkligen för att vara hemma i Skogen, sitta vid datorn i min brors rum medan han sitter och spelar Playstation, välja våra gemensamma favoritltåtar på Youtube och spela dem olämpligt högt. Sedan skulle Mor komma in och säga att om vi inte vrider ner ögonaböj så får vi ingen mat. Efter att ha intagit en gudomlig måltid bestående av kyckling i någon form så skulle vi se på Timeout på tv hela familjen och skratta åt Robert Gustavsson i Duellen. Det hade varit en optimal kväll.

Även om besvikelserna ibland känns övermäktiga så finns det ibland anledningar till att fortsätta våga tro. Saker och ting kan förändras, det som behövs är självinsikt och uppriktighet. Man vet aldrig vad man egentligen får, man vet varken hur man själv eller andra kommer att reagera i specifika situationer. Men när det väl kommer till ett tvivelaktigt ögonblick så finns det förhoppningsvis en grund att stå på. Vissa människor verkar inte inse storheten i detta, vilket jag tycker är synd. Allt som förväntas att inte rasa vid första vindpust behöver en stabil grund. Det är det allt handlar om.

Jag kunde verkligen behövt dina kloka ord just nu. Det har inte ens gått en vecka, och jag har redan tappat greppet om vardagen. Då känns det riktigt jävligt att det är åtta och en halv vecka kvar tills du kommer hem. Jag hade behövt din förmåga att få enkla saker att låta bli att bli komplicerade, jag är inte så bra på det själv.

Var det detta jag försökte undkomma? Tid ger tankarna chansen att komma i fatt. Tid skapar utrymme för rädsla. Jag tvivlar (på mig själv).

Det finns en känsla som man inte kan återskapa, det går helt enkelt inte. Det går inte att förklara hur den känns när man är mitt uppe i den, än mindre efteråt. Det enda man känner är en lite upphöjning, ungefär som en sårskorpa. Men när den kommer tillbaka då känner man ingen den direkt. Det är då man inser varför man lovade sig själv att aldrig försätta sig en liknande situation igen. Det var för att slippa översköljas av den känslan igen, den känslan som inte lämnar någon ljusglimt, som knappt ger dig en chans att andas. Enbart därför.