En blogg om längtan,

Jag avskyr ödet, eller avskaknaden av ödet. Jag har så länge försökt att fortsätta tro på att det finns saker som är menade att vara. Men det finns inte, jag kan inte svara för resten av livet, men fram tills man är arton så finns det ingenting som är helt på riktigt eller menat att vara. Gör man ett misstag så finns det ingen återvändo. Förlorar man det som fick en att tro på att det fanns någon på riktigt så går det inte att få tillbaka. Människor förändras, situationer förändras, men det är alltid det som var bra från början som förändras. Mitt hjärta brister nästan när jag tänker på allt, på förväntningar, förhoppningar, tillit och drömmar. Även fast det mesta är så banalt så kan livet inte ens ge en det. Man gör det man tror är rätt, men det kommer alltid tillbaka och skjuter en i bakuhuvudet.

Jag vill inte främst ha något för evigt. Jag vill ha något som finns här, något som är på riktigt, något som finns nu. Jag är trött på att möta människor vid fel tillfälle, i fel situation. Jag vill inte förstöra mer och sedan se tillbaka på det med ångest och känna att jag hade kunnat göra så mycket mera nu. Jag hade kunnat vara mer, kunnat göra rätt och kunnat se saker bättre. Jag är trött på att aldrig få göra rätt, och på att lida för att någon annan förstör det som hade potential till att vara något stort just nu, och kanske för en längre tid.