En blogg om längtan,

Om exakt en vecka är min vackraste vän i hela världen hemma efter nio långa veckor. En vecka känns kort, men nio veckor har varit desto längre. Jag sitter och funderar på allt som har hänt, nio veckor som ett eget litet ekosystem. Det jag framför allt kommer ihåg ifrån första veckan i januari är hur mycket jag kände. Jag höll på att explodera av längtan, kärlek, sorg och rädsla. Jag känner mycket mindre nu. När jag inte har haft henne att prata med konstant så har jag fått lära mig att hantera mina känslor själv, och i många fall, inte känna så mycket överhuvudtaget. Men vissa saker känner man iallafall. Lättheten efter en klockren dag. Tomheten efter förväntningar som försvann. Rädslan över att tappa det grepp jag har funnit om vardagen. Och glädjen vakna självmant på sovmorgon av att solen lyser i i rummet.

Nio veckor och jag har inte tvivlat en sekund. Det har varit jobbigt att inte kunna ringa, att inte kunna söka tröst och att inte kunna ge/få kram. Men kärleken har jag inte saknat, den har aldrig lämnat mig överhuvudtaget.