En blogg om längtan,

Jag tänker inte planera min framtid. Jag åker till Bryssel i höst, och där tänker jag dricka öl för alla mina pengar som jag har. Man ska spara för att kunna göra något klokt, men det tänker jag fullkomligt strunta i. Jag tänker gå omkring varje dag innan jag hämtar upp ungarna, och på kvällarna så tänker jag gå ut och sitta på en pub och bara tänka. Ibland själv och ibland med andra. Och jag tänker inte stänga in mig själv. Vara stark, oåtkomligt och rädd för att älska. För det är det många är. Rädda för att visa vilka dom är. Rädda för att prata om sig själv, prata om alla dessa små fragment av tankar som cirkulerar. Vad gör det om planeringen spricker? Vad gör det om man inte vet allt om vad som händer någonstans långt borta? Vad gör det om man inte har full koll på konflikter, krig, företag och den ekonomiska krisen?

För mig spelar det inte så stor roll. Iallafall inte om jag tappar människorna jag har omkring mig. Om jag ska offra min kärlek, mina komplimanger, mina kramar och min spontanitet så är det inte värt det. Inte för mig iallafall. Jag dras ner av dom som är hårda. JAG ÄR SVAG! Men vad gör det då? Jag kan iallafall älska, passionerat, villkorslöst och förvirrat. Jag kan älska min nästa, mina närmaste, människor jag knappt pratat med och dem som jag möter på gatan. Det är värt så jävla mycket mer.

Jag ser inte felet i att ge av sig själv. Det är det enda jag har att ge, så varför skulle jag behålla det för mig själv? Sitta och hålla på min guldgruva. I rädsla av att inte vara som dom, dom som inte kan ge en uppriktig komplimand rakt ut. Jag är en bergochdalbana. Men jag är iallafall inte rädd.

Man blir inte svag av att ge av sig själv. Man expanderar. Nog för att jag blir sårad, men jag kväver iallafall inte mig själv långsamt till döds.