En blogg om längtan,

Den här partykulturen är egentligen ingenting för mig. Jag tycker om att prata med människor, jag tycker om att lära känna dem. Och jag tar allt för personligt, när dom inte längre vill prata med mig, då tar jag det för hårt. Låter andra människors val göra mig påmind om saker som inte har med dessa människor att göra, andra människors val. Och allt grundar sig i att en längtan efter att ha någon. Någon som vill något mer, någon som tycker om att prata med mig. Någon som saknar mig, ler åt mina underfundigheter. Någon som skakar på huvudet åt mig när jag är fånig, som tycker att jag ser märklig ut i mina glasögon som täcker halva ansiktet men som tycker om mig iallafall. Någon som ser saker som jag inte tror att någon ser, som kommer ihåg något jag sa för flera veckor sedan. Någon som ser på mig sådär självklart. Någon som väljer mig framför alla dessa andra människor. Och som blir glad i hjärtat när jag väljer honom framför alla andra. Någon som är lite mera min än alla andras.

Självutlämnande dravel. Tur att ingen läser den här skiten.