En blogg om längtan,

Tänk att så få dagar kan ge sådan lättnad. Jag känner mig så fri, så där fri som jag tidigare bara gjort när jag snurrat varv efter varv, runt, runt, men armarna rakt ut. Planerar knappt en dag framåt, men har ändå struktur. Gör vad jag vill, tänker vad jag vill, träffar vem jag vill. Möter människor, intentsivt och lämnar dem sen. Säger inte mitt namn, lämnar inte nummer, inget spår. Bara för att jag kan. Träffar två män jag inte känner dagen efter vi träffade dem vid ett bord på ett ställe mitt i stan. Bara för att liksom. Vi pratar om vad som helst, allt känns lite tyngdlöst. Distans till att som hänt, välbehag över att vara privilegiad. Priviliegiad genom att vara svensk, att vara kvinna, att vara självständig, naiv och läkt. Ärren är ju där, men smärtan är viktlös. Här är det ingen idé att köra på halvfart. Det är det som är grejen med det här, alla är här för en kortare period, semestrare, aupairer och militärer. Så det går i hundraåttio. Och jag älskar det.