tiondenovember.
Såhär års börjar det alltid dra i mig, någonstans i mitten på november kommer det, då börjar längtan efter hemma leta sig in lite överallt. Jag lyssnar på låtar som påminner mig om människorna, som tar mig tillbaka till mörka höstar för ett par år sedan, där det ändå alltid var varmt och kärleksfullt. Jag längtar efter Skogen, efter soffan som jag inte får plats i på längden, efter ljudet av skåpluckorna i köket och efter den där doften som bara finns i det gula huset i Skogen. Människor jag inte tänkt så mycket på under en tid upptar helt plötsligt större delen av mina tankar och jag känner det,
Det börjar bli dags att komma hem och få lite kalkstenskontakt.
Det börjar bli dags att komma hem och få lite kalkstenskontakt.
åttondenovember.
Efter att ha suttit en hel dag med psykologiboken uppslagen har jag tänt ljus och släckt lamporna för att kunna bortse från att jag behöver städa. Hade en tanke på att göra en kopp te, men det blev ett glas vin istället.
Läser en blogg om någon som varje dag kommer hem till den man som är alldeles rätt för henne. Börjar som alltid att längta efter den som är alldeles rätt för mig. Jag har träffat människor här som ger mig allt det där jag har längtat efter länge, det där vardagliga. Men jag verkar ha tappat någon att ringa till när det känns så här. Kanske är det en konsekvens av . att jag inte längre släpper någon riktigt nära. Eller så är det ett tecken på att jag blir äldre, att jag hanterar mer själv, att jag inte längre lassar över allt mitt på någon annan.
Det märkliga är att desto fler månader som går, desto längre ifrån känns det som att jag är från att känna den där värmen bakom revbenen. Nu vet jag hur den känns. Men jag vet inte om jag vill känna den igen. Som så mycket annnat så har det blivit betingat med något dåligt. Och det gör mig ledsen att jag lät dig ta det ifrån mig.
