En blogg om längtan,

Jag är så fruktansvärt karaktärslös. Jag har inga problem med att bestämma mig, men sedan att uppehålla detta beslut går ständigt, ständigt åt helvete. Jag är också missunnsam (äckliga ord), egoistisk, självupptagen och har kraftiga svartsjuke-tendenser. Och framför allt detta så är jag patetisk. Jag är faktiskt den mest patetiska människa jag känner till. No kidding. Och inte nog med det, jag är dålig på att dölja min patetism, återigen min dåliga karaktär som gör sig påmind.Jag kommer heller inte ihåg hur det känns att ha enstolthet, den är long gone missing.  Jag är inte full med självförakt, jag är självförakt.

När jag var liten var sommaren en oändlig frihet. Nu har sommaren passerat med hastigheten av en concorde och frihetskänslan sliter i sin frånvaro. Idag står jag själv på en plattform, och vinden blåser hårt. Om jag slappnar av, inte längre håller i allt som förut var så välbekant, så kan jag flyga. Men jag kan också falla hårt. Vinden väljer själv om den lyfter mig eller ej, allt jag kan göra är att hålla ut armarna och förbereda mig på smärtan när jag faller platt, eller försöka föreställa mig känslan av makt när jag flyger för att kunna ta tillvara på ögonblicket det när det händer.

"Man kan aldrig inte förvänta sig att lycka ska vara längre än ett ögonblick"

Stångaspelen blev precis så underbar som den skulle, fyra dagar i en bubbla. När dimman av damm lättat gled vi upp med med triumferande victortyfingers höjda över våra huvuden. Årets låt blev nog 'Bag in da box', visserligen kom den inte in i bilden förren på söndagen men den med ständig upprepning och tillhörande dans blev den svårslagen. Det var ännu mera nice att dagarna spenderades med, förutom Lau VI,  Tom och Eddie, grabbar av kaliber.

Stångaspelen är mina fyra favoritdagar på hela året. Det sitter liksom i ryggmärgen, pärken, spelet, reglerna, känslan, inhuggen, adrenalinet, människorna, regnet, solen, glassen, laulägret, skratten och glidandet från plan till plan. Det är svårt att sätta ord på, men det har varit en självklarhet sedan barnsben, jag kommer inte ens ihåg när jag började spela pärk. Vi har alltid spelat pärk. Idag förklarade jag och pappa reglerna för ett turist-par som aldrig hade varit på gotland förut. Mannen blev otroligt imponerad när min far förklarade att han tagit sina barn till Speli varje år sedan vi föddes, såsom hans pappa tog honom dit, och farfars pappa innan honom. Det är inte en upplevelse eller ett evenemang, det är ett fenomen.

Att backa bakåt till något som inte förde med sig något bra tidigare. Jag vet inte. Men jag behöver något som får allt annat att fungera.

Igår hade jag en väldigt trevlig kväll. Jag tycker om mina vänner, för dom kan man skrika på, säga konstiga saker till, flirta ohämmat med, porra sig med och kramas med. Och dom tycker fortfarande om en. Det är så det ska vara, även fast man inte har setts på länge så kramas man och efter att man har sagt 'det var så läääängesedan, ur är det med dig?' så är allt som vanligt och man skrattar och kramas ännu mera. Sedan fanns det dom som man träffar ofta, men det gjorde ingenting att dom var med, för jag tröttnar aldrig. Jag kan skratta och kramas hur länge som helst! (jag fick kramas med Edvard! Om något, så gjorde det min kväll)

Jag fick med mig en riktig snygging hem, och vi samtalade om allt möjligt som vi inte hunnit med de senaste två veckorna. Det var mys, och idag hade vi roligt i soffan fär vi satt med hela min familj och skrattade och var konstiga.

Men efter min snygging åkte så blev det inge bra. Nej, det som pockat på min uppmärksamhet de seanste veckorna gick till attack hårdare än normalt och jag blev så arg och ledsen på samma gång. Mest arg för att dölja att jag var ledsen. Tur att jag var ensam hemma.

Men nu är det bra igen. För stunden iallafall. Jag fick säga vad jag hade on my mind och då lättate trycket i bröstet som långsamt har kvävt mig tills jag ibland inte kunde andas. Nu lyssnar jag på Radiohead, hej jag heter elin och har fastnat nu, typ ett halvår efter alla andra. (inte T&M då, som har dyrkat dem fåårävver.)

Puss.

(varför slår hjärtan på fel sätt?)

Then take me disappearin' through the smoke rings of my mind,
down the foggy ruins of time,
far past the frozen leaves,
the haunted, frighten trees,
out to the windy beach,
far from the twisted reach of crazy sorrow.

Yes, to dance beneath the diamond sky with one hand waving free,
silhouetted by the sea,
circled by the circus sands,
with all memory and faith driven deep beneath the waves,

let me forget about today until tomorrow.