Medlidande är den del av kärlek som inte kräver något i genäld
"I början, när vi verkligen älskar någon är vår största fruktan att den älskade ska sluta älska oss. Vad vi borde frukta och fasa för är naturligtvis att vi inte slutar älska honom när han är död och borta. [....] Jag älskar dig ännu. Och ibland, min vän, tar den kärlek jag har och inte får ge till dig andan ur bröstet på mig. Ibland, till och med nu, drunknar mitt hjärta i en sorg som inte har några stjärnor utan dig, inget skratt och ingen sömn."
tomt i huvudet, ingen rubrik.
Jag har i snitt 11 personer som kollar min blogg varje dag. Jag vet vilka några av dem är, men större delen har jag ingen aning. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här. Men 11 personer som läser vad jag skriver, och ändå är jag arg på nästan alla människor. Jag är arg på så många att jag inte riktigt vet om det är befogat. Jag vet inte riktigt vad ilska är längre, men något är det som inte stämmer i min relation till alla dessa människor iallafall. Bäst hade varit om jag fick reda på vad jag gör för fel hela tiden, men ingen verkar vilja säga något.
Built up inside of me
Hjärtat känns lättare att bära och jag är inte längre rädd för nätterna. Jag trodde inte att det skulle vända på väldigt länge, faktiskt inte. Jag trodde inte att jag skulle få det som jag behövde för att kunna kontrollera det osagda. Men min tro på andra människor föll inte helt, den är skadad, men det dog aldrig. Det här är inte slutet, det är snarare början, på något som kommer att ta lång tid. Jag är dålig på att hantera tid, jag tycker inte om saker som tar lång tid, men i vissa fall finns det inget annat. Inget kommer att förändras utåt, det är bara en smula förändrat inom mig. Dock hoppas jag att jag kommer att förändras utåt. Att de av mina egenskaper som försätter mig i situationer som jag inte kan hantera kommer att hamna i bakrunden. Att misstag inte kommer att upprepas. Men nu kan jag fokusera på de misstag som är mina, och inte någon annans som jag tvingas bära.
Nothing unusual, nothing strange, close to nothing at all.
Jag fyller mitt huvud med DR. I remember är bland det vackraste jag har hört. Har ingen lust att gå och lägga mig, jag tycker inte om minuterna innan jag somnar.
I remember it well, the first time that I saw you head around the door, 'cause mine stopped working.
Tunga andetag i min säng. Jag sitter brevid och bara tittar. Försöker göra andra saker, men återgår till att bara titta. En välbekant doft i mitt rum och Damien Rice hörs. Lugnet är intakt.
Are you calling me darling? That's not my name
Den älskade Skogen ger perspektiv, lugn och vuxenpoäng. Fan för allt som cirkulerar i huvudet. Fan för alla förbjuna känslor som fladdrar. Fan för bitterhet långt inne i själen som skapar ett rum av mörker längst in. Fan för positivitet som inte går ändå in. Desperationen tar en till oprövade metoder, SS dånar i högtalarna. Vad ska man säga? Fan för att själv stå i vägen för allt man vill ha.
Jag fantiserade om att skjuta dig
Dag nummer ett gick över förväntan, det här är vad det handlar om.
(dock är det förvånande vad som var mest nödvändigt att applicera den nya tekniken på.)
(dock är det förvånande vad som var mest nödvändigt att applicera den nya tekniken på.)
Man hamnar där man ska hamna tillslut.
Hej, Jag heter Elin och ikväll är den sista kvällen av tre månader fulla av kvällar som sett likadana ut.
Fan och hans moster.
Vissa saker är olämpliga att säga till andra för att de skulle vara för svåra att föklara. Eller så blir vissa saker alldeles för verkliga när man säger dem högt. Annat är bara rena hemligheter. Den senaste tiden har inga vändningar varit till min fördel. Allt som man försöker att skapa, att bygga hindras av det faktum att slumpen (ödet? karman?) slänger saker över en. Det är en outhärdlig tillvaro, när det enda man kan göra är att hantera saker som du egentligen inte kan påverka.
Åtgärd krävs
Oväntad händelseutveckling. Men så länge inget sägs högt så existerar det inte.
"vor löist biljett till rälsbussn u glaid te Klinte o keiked pa beio."
Idag avlade jag en visit hos Fie, jag skulle överlämna min present till Gunilla och träffa Arvod som var hemma över helgen. Det var väldigt trevligt, jag tror att vi har mognat allihopa. Sedan traskade jag över till farfar och drack kaffe och åt prinsesstårta. Det var det mest givande draget jag har gjort under de senaste månaderna. Vi satt och pratade i två och en halv timme, jag ocg min farfar. Vi pratade om hur Lau har förändrats under de senaste hundra åren, och farfar berättade om pappa och hans syskon och kompisar och vad ed hade för sig när dom var små. Sedan berättade han hur han träffade farmor våren 1948 och flera andra saker om sitt liv. En dag fylld av förankring var välbehövd.
Nu ska jag spendera kvällen ensam i Skogen, och ute är det alldeles blött i gräset så hela gårdsplanen glittrar i skenet från ytterlysena.
(och i helgen blir det Gävle, jag tycker om den här utvecklingen.)
Nu ska jag spendera kvällen ensam i Skogen, och ute är det alldeles blött i gräset så hela gårdsplanen glittrar i skenet från ytterlysena.
(och i helgen blir det Gävle, jag tycker om den här utvecklingen.)
Det här är till dig.
Mitt hjärta slår för dig och jag tänker på dig. Jag respekterar vad du vill, även om det tar emot att inte följa min instinkt. Jag har dig nära i mitt hjärta och har min telefon vid mig hela tiden. <3
Sometimes the hardest thing and the right thing are the same.
Vissa saker måste man ändra på, för att förebygga. Men det jag vill göra och med jag måste göra stämmer inte överrens. Ibland är det svåra och det rätta att göra samma sak. Avsaknaden av ångest ger inte välbefinnande. Att låta bli att göra det som man är bäst på, det som definerar en själv är hårt. Att inte kunna kombinera sig själv med det som instinkten säga. Att göra tvärtemot vad jaget vill. Men inte nu, det fungerar inte nu. Det är inte rätt mot någon. Konsekvensanalys. (och mannen som säger de elva rätta orden ska jag spendera lyckliga dagar med.)
He has convinced himself, right in his brain, that it helps to take away the pain
Insikten att efter så flera år så ser någon fortfarande inte vad du behöver. Värmen från en liten hund i famnen. En nära vän som säger vad du velat att någon ska säga, men som du inte vill höra. Ett övertramp för att ta sönder något som gör dig rädd. Raseriet över någon annans tagande av frihet. En vy över ditt eget liv genom en älskads ögon. Uppgivenheten när du inte längre orkar tolka en omognad. Känslan av tillhörighet över intagandet av en flytande substans.
Tell me you want me alive, 'cause this is got to die.
You can't loose someone who doesn't want to get lost. Det är inte alltid man förlorar någon, lika ofta förlorar man något. Vi kan stå kvar på samma ställe som för ett år sedan, men något emellan oss har försvunnit. Magi kan ligga i dvala och vakna upp efter en lång tid vid ett tillfälle av perfektion. Men magi är inte en garanti för att ett Vi ska finnas kvar. Om man bara förlitar sig på magin så kan man glömma bort att det krävs mer. Och det är då människor försvinner iväg, eller att man en dag inser att magin inte har någon substans. Att vi inte känner varandra egentligen, att tiden har suddat bort linjerna som förut passade så perfekt.
Alla dagar består av tid. Många dagar blir mycket tid. Om substansen emellan två personer försvinnet så kan man leva på magin ett tag. Men om man inte hittar substansen igen så dör magin ut, och kvar finns ingenting. Tid dödar magi. Tid gör att man accepterar och lever vidare. Tid gör att man tvingas släppa taget om saker som man inte för sitt liv vill lämna. Det är svårt att hålla fast vid något som inte längre har någon substans, och det är nästintill omöjligt att hålla kvar något när magin inte ens finns kvar längre. Då kommer ensamheten, men egentligen har den funnits där väldigt länge.
