En blogg om längtan,

Vissa fester är så olika alla andra fester man har varit på. För min del stod samtalen i fokus igår, det var både givande, överraskande och olycksbådande samtal. För det mesta vad alla en blandning av dessa. Jag uppskattade dessa samtal i vilket fall som helst. I övrigt så vad kvällen väldigt trevlig och gemytlig, även fast jag har en tendens att inte riktigt fungera så som sig bör.

Jag lyssnar på låten som är du och jag. Någon gång, när du kan förstå, så ska jag spela låten för dig och säga; Det här är du och jag, det är vad vi har varit en lång tid, och vad vi kommer att fortsätta vara. Är det här vad du vill ha?

Jag vill egentligen säga något, men det behövs inte. Vissa saker som händer behöver man inte prata om, för om man berättar eller återskapar så kan magin försvinna. Jag har flera gånger under den senaste tiden råkat ut för saker som inte går att förklara, som bara låter bra i huvudet. Som att vara i en bubbla av total förståelse, hur ska man kunna återge det för någon annan?

Och det kändes inte något speciellt. Jag tror det är det som gjorde det speciellt. Att det gick så lätt, det kändes som att det faktiskt var meningen, det är så det ska vara.

Du funderar på något i ditt huvud. Något som borde vara fel men som känns så konstigt rätt. Till slut så får det bära eller brista. Och helt plötsligt fungerar internetanslutningen igen efter att ha krånglat i en och en halv timme.

Man väljer själv vad man vill tro på. Jag tror på ögon och på händer. Det är också viktigt för mig att tro på människor. Det är det svåraste jag gör varje dag, och vissa dagar fungerar det inte alls. Ensam är stark, lösa allt själv, det är bara upp till mig. Jag kan tro på dessa uttryck ibland, ibland måste man stå själv. Men människor min primära tro. Jag försätter mig själv i avskyvärda situationer och jag låter det nå mig. Men jag väger det goda mot det onda, och av någon anledning så finns det mer gott än ont.

Och att aldrig förtränga det faktum att du en gång har tyckt om någon väldigt mycket. Ibland kan man glömma, ibland kan man bli så övertygad av andra att det aldrig var något, att något aldrig fanns. Men så hittar man en gammal kalender där man notoriskt har skrivit in vad man gjorde varje, vem man pratade i telefon med och hur ens tankar gick. Och där står det, svart på vitt. Att det fanns, och att ingen eller inget kan ta det ifrån en.

Jag älskar att dansa. Speciellt pardans, det är något speciellt med att bugga o valsa. Att dansa med någon som vet hur man för, som håller i en sådär lagom hårt och självsäkert, och själv så har man på sig en fin klänning. Ett par skor med lite klack så man glider lätt över golvet. Musiken ska vara hög så att takten känns i bröstbenet och man behöver inte tänka, bara släppa allt och dansa. Jag känner mig fin när jag dansar. Det får mig att minnas bygdegårds fester hemma när jag var mindre. Jag brukade dansa med min pappa och vi flöt fram över det utslitna trägolvet. Sedan bildades det ring och en i taget fick man dansa i mitten och alla skrattade och klappade. Vattenpaus emellan åt och sedan jakt på en ny danspartner. Sedan cyklade vi hem i mörkret till tonerna av Blackjack som hörde vida över åkrarna.

You're young and free, why don't you sleep with me?

Saker som inte är så allvarliga men ack så konstiga  och tål att funderas på.

Strange 1: Hur det faktiskt kan vara så att det känns dumt att jag inte vet vad du gjort när du var iväg. Hm. Det konstiga här är att den väldigt naturliga förklaringen liksom, ja. Inte förklarar...

Strange 2: Hur man kan icke-sakna någon väldigt länge, men plötsligt, när man vet att det inte går att få tag på denna människa så blir man helt kollrig och bara måste träffa personen. Helst nu. Underligt.

Strange 3: Att vara kompis med någon man knappt pratar med. Lite Lunar över det hela. (och då menar jag i en negativ aspekt, lunar hade/har många fina fördelar)

Strange 4: Hur man grämer sig över misstag som är utredda och förlåtelse-ombedda och liksom klara.. Men ändå så har man en känsla som skriker att allt komer att brisera snart!!

Jag vill citera Hanses sms 01.24, O'learys; "Jag har ingen förståelse."

1. Körlektioner - stört dyrt.
2. En bil - Känner att mitt kommande körkort får en lite annan importans med en bil tillhanda.
3. En wunderbaum - Bara om jag får bilen då förstås.
4. Tallrikar o liknande helvete - Jag måste ersätta det som jag kraschad i Cellen.
5. En stegräknare - Jag tenderar att uppfattas som dryg när jag räknar dem själv hela dagarna.
6. En äggkokare - Enbart för att få tag i instruktioner om hur den egentligen fungerar.
7. Hörlurar till feletonen - Jag känner mig helt snebelastad när det bra är en lur som funkar.
8. En baldejt - Motivering överflödig.
9. Ett ordningssinne - Skulle inte förvåna mig ett dugg om jag vaknade upp en morgon och märkte att jag hade ett personlighet/egenskaps förändrande chip, köpt i någon klart ifrågasättbar affär, inopererat i nacken.
10. "Happy-feet"-inlägg, stödhjul och olycksfallförsäkring - För användningar av Skyskraporna.
11. Förmågan att hålla käften - Eller kanske någon i stil med idé-smällorna i Liftarens guide till galaxen?

Det bittra slutet.

http://www.youtube.com/watch?v=sw-4caox9-U

För ungefär två år sedan satt jag i ett klassrum, i vad som kallas paviljongen. Jag hade en telefon som jag kunde lyssna på radio i och en känsla jag aldrig hade känt förut i magen. Jag kommer ihåg var någonstans i klassrummet jag satt, jag kommer ihåg vad jag räknade i min mattebok, och jag kommer ihåg vem som satt brevid mig. Låten ovan spelades på P3, något slags tema med covers på kända, relativt nyproducerade låtar.

Det tog ganska lång tid innan jag hittade den här låten igen, men youtube är gud som vanligt. Hurvida låten är exeptionell eller inte tänker jag inte kommentera, men jag är fascinerad över hur en melodi kan återskapa ett rum, några förlorade minuter och en värme. Speciellt just nu.

Jag har funderat mycket idag, eller egentligen har jag haft huvudet fyllt av samma tanke i snart ett dygn. När jag hittade en sång som tog mig tillbaka till ett sådant präglat ögonblick så väljer jag att se det som ett tecken. Tecken och öde är sådant man väljer att bero på när man inte vet varken ut eller in. När man inte längre kan se objektivt på en situation, ett sammanhang eller en ospecifierad känsla.

Något som jag definerar mycket med mig själv är att jag sällan och aldrig lämnar saker oavslutade. Jag vill ha ett avslut på allt. Varesig det handlar om ett bråk, en relation eller ett skolarbete, där läraren säger; "Skriv tills tiden är slut, och lämna sedan in, ni behöver inte ha hunnit skriva klart!". Jag skrev alltid färdigt ändå, även fast slutet kanske blev lite kort och oväntat så fanns det alltid en slutkläm. Oavslutade ting lämnar mig ingen ro, jag kan inte släppa saker utan att få till ett slut. Och enn meningsskiljaktighet är inte ett slut för mig, vad utgången än blivit.

Det jag har i mina tankar ska inte få ett storslaget slut, egentligen är det inget avslut. Snarare en eftertext. Och sådana behövs med. För mig behövs en eftertext, där saker och ting förklaras, där, hur slutet än blev, så finns det en sista sak som går att ta på. Känslan som jag hade i ett klassrum, över min mattebok, för två år sedan har försvunnit, eller inte försvunnit. Mer spelat ut sin roll, den fanns där och då, och för den finns ingen plats här, idag. Men efterskalven av denna känsla lever i högsta grad idag,och konsekvenser kan jag se med jämna mellanrum.

Jag ska låta min eftertext rulla. För att förklara ett sista missförstånd. Jag hoppas att du låter mig göra det, vad det än betyder för dig?

Har du någonsin funderat på vad du vill ha ut av människorna du träffar? Jag funderar ofta på människors syfte. Jag tycker om att tänka på vad mina vänner betyder för mig, försöka lista ut vad varje individ har tillfört mig. Och framför allt hur olika personer har förändrat mig. För mig är en förlorad vän en sorg, och jag sörjer det jag har förlorat, hur jag än förlorade det. Det jag sörjer är den person jag var tillsammans med min vän, jag sörjer den bit som jag gav till min vän, och jag sörjer att något som låg mig nära hjärtat inte längre finns där. Men om man håller något tillräckligt nära hjärtatså lämnar det avtryck, vissa lämnar ett svagt avtryck, sådär att man knappt kan skönja det, men det finns där. Men andra har man tryckt så hårt så länge intill sitt innersta att vännen har växt fast. När jag förlorar en sådan vän så gör det väldigt ont. Det sliter bokstavligen upp hjärtat på mig. Jag vill inte alltid prata om hur vissa avtryck hamnat i mitt hjärta, och andra skäms jag över hur de försvann. Men jag är stolt över alla mina avtryck, över alla former, jag är glad över att mitt hjärta är alldeles buckligt. För även om jag ibland avskyr omständigheterna, så har jag älskat. Och även fast jag alltid har vetat det så har det blivit mer klart för mig på senare tid, vikten av att ta människor till sitt hjärta och kämpa för att behålla dem där. Och om det skulle försvinna, ändå våga visa att din vän har gjort någon skillnad.

Jag har i snitt 11 personer som kollar min blogg varje dag. Jag vet vilka några av dem är, men större delen har jag ingen aning. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här. Men 11 personer som läser vad jag skriver, och ändå är jag arg på nästan alla människor. Jag är arg på så många att jag inte riktigt vet om det är befogat. Jag vet inte riktigt vad ilska är längre, men något är det som inte stämmer i min relation till alla dessa människor iallafall. Bäst hade varit om jag fick reda på vad jag gör för fel hela tiden, men ingen verkar vilja säga något.

Hjärtat känns lättare att bära och jag är inte längre rädd för nätterna. Jag trodde inte att det skulle vända på väldigt länge, faktiskt inte. Jag trodde inte att jag skulle få det som jag behövde för att kunna kontrollera det osagda. Men min tro på andra människor föll inte helt, den är skadad, men det dog aldrig. Det här är inte slutet, det är snarare början, på något som kommer att ta lång tid. Jag är dålig på att hantera tid, jag tycker inte om saker som tar lång tid, men i vissa fall finns det inget annat. Inget kommer att förändras utåt, det är bara en smula förändrat inom mig. Dock hoppas jag att jag kommer att förändras utåt. Att de av mina egenskaper som försätter mig i situationer som jag inte kan hantera kommer att hamna i bakrunden. Att misstag inte kommer att upprepas. Men nu kan jag fokusera på de misstag som är mina, och inte någon annans som jag tvingas bära.

Jag fyller mitt huvud med DR. I remember är bland det vackraste jag har hört. Har ingen lust att gå och lägga mig, jag tycker inte om minuterna innan jag somnar.

Tunga andetag i min säng. Jag sitter brevid och bara tittar. Försöker göra andra saker, men återgår till att bara titta. En välbekant doft i mitt rum och Damien Rice hörs. Lugnet är intakt.

Den älskade Skogen ger perspektiv, lugn och vuxenpoäng. Fan för allt som cirkulerar i huvudet. Fan för alla förbjuna känslor som fladdrar. Fan för bitterhet långt inne i själen som skapar ett rum av mörker längst in. Fan för positivitet som inte går ändå in. Desperationen tar en till oprövade metoder, SS dånar i högtalarna. Vad ska man säga? Fan för att själv stå i vägen för allt man vill ha.

Hej, Jag heter Elin och ikväll är den sista kvällen av tre månader fulla av kvällar som sett likadana ut.

Vissa saker är olämpliga att säga till andra för att de skulle vara för svåra att föklara. Eller så blir vissa saker alldeles för verkliga när man säger dem högt. Annat är bara rena hemligheter. Den senaste tiden har inga vändningar varit till min fördel. Allt som man försöker att skapa, att bygga hindras av det faktum att slumpen (ödet? karman?) slänger saker över en. Det är en outhärdlig tillvaro, när det enda man kan göra är att hantera saker som du egentligen inte kan påverka.