En blogg om längtan,

Dag 1. Jag börjar måndagsmorgonen med att halka ner för trappen. Fin start. Möter upp Ella och går i en gemensam koma ner till båten. Min båtresa var angenäm, läste lite bok, lyssnade på musik och åt bilar. Ella låg i fosterställning inne på toan och mådde illa. Då detta får mig att framställas i lite dålig dager så måste jag, till mitt försvar, säga att jag rädda henne från biljettkontrollanten som hade bustat henne dreglandes i en vilstol utan biljett om inte jag kommit. Vi placerade oss i en trappa där vi såg ut som en junkie (ella) och en polsk tjackhora (mina strumpbyxor var mer trasiga än jag trodde). Vi avslöt båtresan med att konfunderat iaktta bruden som stod och lockade håret på båt-toan i 45 minuter. Hon hade typ halva håret kvar när Ella var på toa sista gången. Jag undrar hur det gick för henne.

Väl av båten så undvek vi att gå på en hockeybuss mot södertälje och peppade istället på båtbussen till centralen. Lite väl högljutt kanske så vi blev evileye-ade av gubben som satt framför mig. På centralen så skulle Ella träffa sitt ragg knarkar-kent och genomföra lite svartäffärer, så vi passade på att handla åkbiljett på pressan. Jag blev helt klart uppraggad av expediten som verkade väldigt imponerad av min tusenlapp som jag slängde upp. Hade det inte varit typ tredje gången i mitt liv som jag hållit i en tusenlapp så hade jag kanske kunnat agera mer världsvant. Expedit-killen blinkade lite och jag började nästan tro att jag var den enda i hans välrd. Tills den slynan flirtade minst lika mycket, om inte mer, med Ella. Därefter fördrev vi 45 minuter på pocketshop där jag fick totalt minneslucka om när Romantiken började (tack hanna).

Efter att Ella hokat upp med kent och även sagt ett tårfyllt avsked så begav vi oss för att genomföra våran mission; Balklänning. Eller, först lunch. Eftersom vi känner till ungefär två ställen i sthlm man kan käka lunch på så vandrade vi till Åhlens där vi åkte för högt upp och fick vända och åka ner igen. När vi tillslut letat oss fram til maten så visade det sig att priserna gått upp med typ 20 spänn sedan vid var där senast. Skandal. Det var dålig musik, för mycket människor, INGEN TOABILJETT och Ella blev inte ens mätt. Jag å andra sidan åt fjortonhundra tortillachips och led av kohydratskoma reste av dagen. Efter det gick vi på toa, vilket var DYRT! (ella avslöjade även oss som lantisar när hon förstod sig på varken vattenkranen eller tvålautomaten) Och sedan kunde vi börja..

Såhär på mitten av dagen så var vi fortfarande relativt pigga vilket betyder att vi var fokuserade, vilket betyder att det inte hände så himla mycket kul. Vi hittade inte en klänningsjävel och vi fick med jämna mellanrum påminna Ella om hennes förbjud att gå in i en icke-balklännings-relaterad-affär. Vi åkte även till östermalm, där var vi så trötta och flamsiga att jag nog aldrig vågar åka dit igen. Vi besökte dock Blondinbellas favoritaffär Elise. Det var ett stort ögonblick för mig. Vi hittade inga balklänningar, dock köpte jag en studentklänning. Dagens mest imponerande var att vi inte gick vilse en endaste gång, även fast vi var på massa olika ställen och i olika avkrokar. Mestadels gick vi dit min intution sa att vi skulle gå, dvs helt på måfå. Jag hade dock rätt i alla fall, väldigt coolt. Speciellt med tanke på att jag och Ella oftast behöver väldigt tydliga instruktioner för att tex. inte åka åt fel håll med saltsjöbanan och hamna straxt utanför fisksätra istället för slussen. Inte för att det har hänt oss.

Innan vi åkte hem till Nacka för att sova så skulle vi handla mat. Vi kom på att det skulle vara billigare att köpa med sig fryst färdigmat hem istället för att käka ute (vuxenpoäng!!) så vi intog hemköp. Eller ica. äh. Iallafall så fick vi en korg med långt handtag som man kan köra på golvet med tillhörande kanariefågel. När jag sköt korgen framför mig så gav den ifrån sig ett högt gnisslande ljud. Väldigt road över min upptäckt så började jag förfölja Ella genom affären (som btw hade mer färdiglagad mat är råvaror, livsmedelesaffär frågetecken) Hon trodde hon kom undan med jag tog henne vid frukten, hon är så förutsägbar. Där frågade fruktkillen om jag ville byta korg, men aldrig! Vid närmar eftertanke så borde jag kanske ha accepterat hans erbjudande eftersom korgen välte tre minuter senare. Det var väldigt, eh, pinsamt. Speciellt eftersom jag pratade inte telefon och asgarvade samtidigt. Jag misstänker att Ella skämdes över mig. Förlåt Ella. När vi förolämpat våran väg genom kassan så åkte vi hem. Jag fick en cider till maten. Det var lite oväntat och vi förstod aldrig riktigt varför eftersom jag trodde att jag skulle få lättöl. The lord works in mysterius ways.

Dag 2. Sista dagen i ciciliserade trakter började med att Ella kom in för att kolla om jag var vaken. Jag kan inte riktigt komma ihåg när någon brydde sig så mycket om mig senast. Jag bestämde mig för att min polka-tjackhora-outfit var helt ute och anammade en ny: trailortrash. äh, dom säger att allt hänger på självförtroendet. Vid frullen erkände Ella att hon fastnat i New Moon kvällen innan (uppföljaren till Twilight, Bella och Jacob höll på att köra motorcyklar tror jag) och att hon vid kvart över tolv hade konsulterat 118100 om vart man skulle vända sig någonstans för att hitta balklänningar. Stärkt av en tänd förhoppning om att det finns människor som är lika patetiska som jag gjrode att jag kände på mgi att det skulle bli en bra dag.

Jag en minneslucka över förmiddagen, förutom mitt samtal till vår kusin som inleddes med ett: Var fan har NK tagit vägen? När lunchtid annalkade så orkade vi inte leta efter något ställe så vi gick till McDonalds. Här inne hade Ella en uppvisning i ypperligt, civiliserat beteende: Först brände hon sig på sin vegoburgare. Sedan brände hon sig på sitt kaffe. När jag förslår att hon kan röra i kaffet med sugröret för få det att svalna gör hon det. Av okänd anledning följer hon även min andra uppmaning; Blås i sugröret! Sagt och gjort, hon blåser och det resulterar i kaffe över hela brickan. Jag skrattar fortfarande så fort jag tänker på det. Dock ska Ella inte ha den stora dumstruten, det mest oklara inne på donken var en vilsekommen flygvärdinna som stapplade omkring i ett par väldigt obekväma (såg det ut) pumps och plockade up diverse brickor. Vad hon egentligen fyllde för funktion, varför hon hade högklackat och hon envisades med att gå ut och in bakom disken hela tiden förblev ett mysterium. Helt klart intressant.

Efter lunchen så tog vi en chansning och åkte ut till kungsan och kollade in en secondhand butik. Där hittade Ella en stört snygg balklänning som hon inhandlade. (dock visade den sig han en lite annan färg när hon kom hem, tja Ella, vad ska jag säga: En del straffar Gud med detsamma). Därefter åkte vi tillbaka till stan och jag handlade ett snörliv. Jag var väldigt snygg i trasiga strumbyxor och korsett .Jag har nog aldrig känt mig mer i kontakt med min inre prostituerade.

Efter att vi inhandlat detta så gick vi och åt mat. Sedan tomglodde vi i 40 minuter i väntan på att kunna gå till båtbussen. Ella kollade på tv. Och jag iakttog på ena sidan två sthlmtjejer med otroligt störande uttal och iq-befriande konversationer, och på andra sidan en dejt mellan en random, rätt ful kille och en brud så plastikopererad att hon kan har varit allt mellan 25 och 47. Jag tippade på att dom pratade serbiska eller något likanande. Även fast jag inte fattade ett ord av vad dom sa så åmade sig bruden alldeles för mycket för att man skulle ungå att förstå att hon ville ha honom i säng. Det kanske var därför snubben såg skräckslagen ut största delen av tiden.

Till slut hoppade vi på båtbussen och åkte till båten. Från avgången från terminalen tills att vi ska hejdå utanför mitt hur så pratade vi i princip ingenting. Vi garvade lite rått åt något precis när vi gått på men i övrigt så var det knäpptyst. Konversation är så överskattat, tacka vet jag vänner man kan ignonera när man är trött/grining/behöver fundera. Och jag misstänker att Ella är glad så länge jag håller käften.

Det här var trevligt. Det får vi göra om.

Frågan är vad som hände med all rolighet. Har jag blivit gammal och tråkig? Det finns faktiskt en stor risk att det är sant. Jag har inte tid att ha kul längre, jag är för upptagen med att gå runt och ha ångest över att jag inte samlar tillräckligt med vuxenpoäng. Vuxenpoäng är djävulens påfund. Jag måste bli mindre tråkigt. Vad hände med spontangrejerna? Vad hände med att aldrig vara hemma och när man väl var hemma så var man aldrig själv. Nuförtiden hänger jag själv hemma med mig själv jämt. Varför vet jag inte riktigt, men det känns bara naturligt. Det är nog vinterns fel. Eller ålderns. Eller vanans. Jag röstar nog på vanans. Jag hade en riktigt värd period för ett år sedan, jag skrattade nästan jämt då, mest åt ingenting. Snacka om att vara okomplicerad. Men eftersom en försvunnen period tydligen aldrig kommer tillbaka så är det väl bara att blicka framåt. Jag lackar på mig själv för att jag är så tråkig. Intressant är dock att ingen har sagt till mig att jag är hur boring som helst som bara sitter hemma för mig själv hela eftermiddagarna. Betyder det att alla andra också har blivit tråkiga? Det måste ha med vädret att göra.

Igår var det dock riktigt trevligt. Jag bjöd ut vännerna till Skogen och vi käkade mat och spelade spel. Då skrattade jag väldigt mycket. Det kanske är bristen på spel i mitt liv som gör det så tråkigt?

Idag körde jag THL-bilen till staden och hämtade en sork vid flygplatsen. Det var riktigt fint. Vi lyssnade på Böndernas bästa kärlekslåtar på vägen hem.

I have an idea for tuesdaynight, why don't we play caaards? - Jag fick nu ett urge att se Scrubs, Ted i mitt hjärta. Screw plugg. (även fast jag behöver MVG i alla mina återstående kurser för att få ett gött snitt)

Om ens träningsbyxor är för stora, betyder det då att man inte behöver träna?

Alla sömmar går upp och kaos inombords. Genom feberiga ögon ser jag ingenting som går jämt upp. Kaos. Låt mig vara.

Det är inte konstigt att jag är mentalt instabil. Jag youtubade lite random låtar och hamnade så långt åt helvete att när jag, i ren desperation, knäppte över till Miley Curys så mådde jag bättre. Det säger nog det mesta...

Jag är så trött på det här. På dig. Jag orkar inte med hur du behandlar mig, hur du nedvärderar mig utan att ens märka det. Hur du inte ser att det finns saker att lösa, att du skjuter bort mig när jag försöker. Jag är så trött på dina bortförklaringar, dina försvarsmekanismer. Hur du bara attackerar värre när jag blir arg, hur du tycker så synd om dig själv. Hur du inte vill höra på vad jag säger, att jag vet mina fel men att det handlar om dig. Du bara sparkar vilt omkring dig och förolämpar mig mer genom att tro att jag kan köpas. Du gör mig alldeles kall inombords, när jag tänker på alla gånger jag velat dela ansvaret men du smiter från din del. För att du är feg. Det är det jag är allra mest trött på.

Såhär ett par veckor efter att jul-tornadon har lagt sig så kommer alltid samma känsla krypande. Den finns där under hela året, men helt plötsligt så blir man helt lycklig när man ser barmark, det börjar rycka i händerna när man spela fjollboll och den gotländska vokabulären gör sig mer och mer påmind. Och inte blir det bättre av att läsa diverse nostalgiska tillbakablickar i bloggar hit och dit, eller att finkamma fejsboki på bildbevis från tidigare eskapader.

Men man går inte omkring och pratar om dessa speciella känslor med vem som helst, nej. Det ska vara invigda endast, det är bara med dessa som ett visst datum kan framana en drömsk blick och ett lyckligt leende.Jag sitter här och minns varma, soliga dagar som aldrig verkade ta slut.

Jag lurar nästan mig själv att jag faktiskt ska göra någonting. Plugga något. Skriva något. Komma fram till något. Jag kan lika gärna gå här ifrån. Jag kan hellre städa. Då gör jag faktiskt något som ger något form av resultat.

Jag har slutat att skjuta problemet framför mig. Låg vaken länge igår med rusande hjärta och oproduktivitets-ångest. I mitt huvud gjordes flera olika konsekvensanalyser, fördelar vägdes mot nackdelar. Jag måste göra det som jag kan göra, att sätta hopp till något annat leder bara till besvikelse. Martyren i mig måste komma fram, hon är lösningen på det hela. Håll andan så länge som det behövs och gör sedan ditt drag, långsamt.

Jag har gjort lite undersökningar.. Det hela började med att jag skulle hitta en bild på mig själv att skicka till bryssel-familjen. Jag är taggad i 101 bilder på fejsboki, och jag hittade tre bilder som jag kände att jag skulle kunna skicka.

När jag tänkte efter så insåg jag attdet även endast var dessa tre bilder där jag var någolunda lik den person jag ser i spegeln när jag kollar.

Retorisk fråga 1: Ljuger mina ögon för mig on a daily basis?
Retorisk fråga 2: Eller är jag helt enkelt inte ett dugg fotogenisk?

Tål att tänkas på.

Idag har jag varit målat en otroligt fin traktor (en röd valtra valmet), engagerat mig på Pykologi B lektionen, varit på biblioteket, gått en promenad i solen, pluggat, tvättat, kollat båtbiljetter, planerat ytterligare en, förhoppningsvis, kommande resa, rensat där-jag-lägger-alla-saker-jag-inte-vill-ha-framme-garderoben, diskat och fixat kvällsmat. Jag är helt lyrisk över min egen produktivitet! Nu kan jag slacka resten av veckan, good for me!

(jag grät igår. det är det bästa jag har gjort den här veckan.)

Jag hörde precis en sak som gjorde mig glad. Och även fast källan är greys anatomy så hävdar jag att det är sant, bara för att det gjorde mig varm i hjärtat.

Om man får något som liknar panikångest, dvs. att hjärtat börjar rusa, man får svårt att andas, när man är upprörd eller ledsen, så hjälper tryck emot stora delar av kroppen. När man applicerar tryck mot kroppen så kommer det först att kännas obehagligt och man försöker slå sig fri, men efter en stund så påverkas nervsystemet av trycket och pulsen lugnas ner, man blir lugn helt enkelt.

För er som inte förstår var jag vill komma med det här, så betyder det att en kram hjälper när man är upprörd. Inte bara rent mentalt utan faktiskt fysiskt. För mig är en lång kram den mest uppriktiga och naturliga kärleksförklaringen som kan ges. Det är även det enda som kan få mig att må bättre. Jag reagerar inte på ord, jag reagerar på någon annans armar runt mig.

Har precis dragit av mig jeans och helvete och krupit ner i sängen. Känner mig trött öven fast jag sov större delen av gårdagen. Helgen var omtumlande och det så många tankar som far runt i huvudet att jag helst bara vill gråta. Det brukar lätta sinnet. Jag tror att jag anar vad som är på gång, även fast det är alldeles för jobbigt för att tänkas på. Även fast jag oftast skyller på andra så är jag väldigt medveten om att det mestadels är jag själv som sätter krokben för mig.

Jag hade behövt Bryssel. Människor som talar ett språk jag inte förstår, cappucino med grädde och Mikka. Det är vad jag behöver förjämnan, men ibland mer än annars.

Ikväll ska jag skriva i min bok, det märks direkt när jag glömt att skriva någon kväll. Sorgligt men sant.

(Jag känner ett behov av att uttrycka kärlek. Men det blir bara fel.)

Idag började dagen med att jag väcktes av min lärare som ringde för o kolla vart jag var någonstans. Väldigt gulligt att hon oroade sig för om det hade hänt mig något. Mindre gulligt var den sociala kompetens jag uppvisade, den var i klass med ellas när man ringer och väcker henne på morgnarna.

Jag arrivade lagom till Sam C där jag levererade en utmärkt opponering (ingen annan har gett mig beröm, så jag fixar det själv). Bra jobbat Elin!

Efter diverse oklara situationer i biblioteket så begav sig jag, anton och hanna hem till hanna för att hänga. Vi åt ananas och valnötsbröd, och jag fick även låna fru mattsons bil för att hämta herman och handla på singan. Det var ett ytterst fint häng måste jag säga. Måste upprepas snarast!

Vid middagstid fick jag skjuts en bit av den orangea blixten och gick sedan en sväng. Det var en fin sväng på ett par timmar. Promenaden var en "jag-borde-inte-säga-vad-jag-tänker-nu-gjorde-jag-det-iallafall-dock-blev-det-bra-och-en-hjärtat-blev-lite-lättare-att-bära-skål".

Ungefär något ditåt.

Anywho. Sen åkte jag hem. Åt mat. Förklarade för Mor hur smart jag är = hur dumma alla andra är. Såg på Let's Dance. Drack öl. Gick i monsterklackar. Åt apelsin. Åt äcklig kaffegodis. Drack kaffe. Åt glass. Förklarade slutet på en film jag trodde Mor hade sett (det hade hon inte). Gick och lade mig.

I'm always in a mood, no matter what you do.
And you're always somewhere else, far away from me.
I'm always breaking down, and you're not holding on.
And you're always backing out, when my love runs dry.

But I don't know what it's like to be you.
I don't know how it feels.
I don't know how the pressure eats you,
I'm blaming it on you.

No, I don't know what it's like to be you.
I don't know how it feels.
But when did life get so complicated?
I'm blaming it on you.
And we take it out on eachother.

Jag funderar lite på orättvisa. Det är ett intressant begrepp egentligen.

Paus.

Nej, jag hittade ingen definition heller, google är ett stolpskott.

Men orättvisa är ett ganska diffust begrepp. När har man egentligen rätt att säga att något är orättvist?
Om det finns något som kan defineras som orättvist så måste det ju finnas något som defineras som att förtjäna något?
Bestämmer man själv är man har förtjänat något? Eller måste det komma från någon annan?

Det finns saker jag tycker är orättvisa. Men jag har faktiskt ingen aning om ens kan "förtjäna" en motsatt behandling.

Som sagt, orättvisa är ett diffust begrepp.

Ge mig vad fan som helst.

Eftersom jag efter två-tre dagar lagt ner min deppighet eftersom det blev så jävla tråkigt, haft minst två berikande samtal hittills idag och eftersom jag är fett pepp på ikväll och lycklig efter mitt kap på ÖB (2 fetingstora glas för 10 spänn!!), wisbyfm har åttiotalsspecial enbart för min skull och eftersom jag helt enkelt haft en riktigt fin dag, så tänkte jag dela med mig av ett noga ihopkomponerat förslag på en ypperlig måltid: Varmrökt makrill, broccolli, kokta morötter, keso och fetaost. De-e-licious!

Jag har ätit detta tre gånger de senaste två dagarna och det blir bannemig bara godare. Och med tanke på att det här nog kommer att bli det enda jag lägger upp i matväg (någonsin) så tipsar jag er om att inte gå miste om detta. Mikka, om du läser detta (jag utgår ifrån att du följer min blogg slaviskt) så se till att trycka i Thompen lite av det här, han behöva lit kyt pa bajni!

Idag har jag och Ella varit på ÖB och gjort kap.

ÖB och Ella är två av mina absoluta favoritsaker i världen.

Min självdestruktiva lampa som jag ärligt trodde
att jag av misstag skulle skära upp mina handleder
på en vacker morgon har tagit livet av sig.

När jag kom hem från skolan så låg den
krossad bortom all räddning på golvet.
Den hade helt enkelt hoppat från fönsterbrädan.
Vila i frid.

Jag skulle kunna skriva tusentals ord.
Ord om mig själv, om andra.
Ord om mina drömmar, vad jag längtar efter.
Tusentals bokstäver om frustration.
Om olycka.
Om icke-lycka.
Om vad jag förlorat,
om vad jag vill ha tillbaka och vad jag accepterar som borta.
Jag skulle kunna skriva om allt jag klandrar mig själv för,
och om det gånger som andra svikit mig.

Tusen ord om smärtan när någon vänder ryggen till.
Ett par hundra ord om mig själv.
Ett femtiotal ord om livets nyckfullhet.
Och tillslut, elva adjektiv för att beskriva avtrycket en älskar lämnar.

Jag skulle kunna skriva i flera dagar om alla i ett rum.
Berätta om svagheter och styrkor.
Om intryck och kontakt.
Om självbilder och respekt.

Med flera tusen ord skulle jag kunna berätta vad var och en av er betyder för mig.
Mina relationer till er.
Om dem bad mig så skulle jag kunna ställa mig upp i vilket rum som helst och berätta om allt roligt jag vet.
Tills bara det där tragiska är kvar.

Jag skulle då kunna skriva 724 ord,
sittandes för mig själv
om allt som tynger mig.

Tusentals ord skulle jag kunna skriva.

Den där känslan som man inte riktigt kan sortera ut om den beror på en allmänt svidig dag, ett utryck för något helt annat, eller en insikt som det faktiskt finns belägg för.

Frustrerande.

Klockren kväll igår! Tog bilen (höhö) in till staden på impuls och hakade på den tappra skaran som skulle vålgästa Rockskallen. Det var en jäkla smart drag, det blev en riktigt rolig kväll med allt vad det innebar; Vrickade samtal, grymt Tony Clifton-framträdande, ett " min kompis tycker att du är söt" (två män i 45 års åldern) och galen dans. Tops helt enkelt!

Och idag sitter jag och youtubar Dansbandskampen. Allt är så fint.