En blogg om längtan,

Det är fascinerade hur en fiktiv situation skapas i tankarna. En situation som sett ut på så många olika sätt, som aldrig varit mer än en tanke, som alltid varit alldeles för otrolig. Men så landar den där fantasin som passar så bra med allt annat. Den blir så verklig att man knappt inser att den inte är sann. Men den skulle passa in bra, och vem vet?

Det har varit en riktigt underbar helg! I fredags så käkade vi pizza och spelade Rappakalja hemma hos mig. Jag har inte skrattat så mycket på länge, Markus grät av skratt när kronsprins Hakku anlände och Johan spottade vatten i vasken av skratt när något land blev självständiga efter "år av kamp". Vi fanns även bakterier på regalskepp och den ryske te-saren gifte sig med en spansk springpojke. Helt stört kul..

Igår var det Hela Hallen, och jag har nu fyllt min danskvor for väldigt länge! 14 danser lyckades jag skrapa ihop, och plus det så blev det mycket shjekande till Spray med PRO. Klockren kväll!!

Idag gick jag, Edvard och Markus en stavpromenad på gympan. Det var ett mindre genomtänkt drag efter som det piskade ner snöblandat regn. VI löste det hela genom att gå till Konsum Gråbo och hängde där i 40 minuter och sedan gick vi tillbaka. Väldigt bra jobbat.

Efter det så gick jag till Tterdags och handlade. Det var inte förrän efteråt som jag kom på att jag fortfarade var iklädd min promenadoutfit som bestod av konstiga bruna sladderbyxor, två par strumpor i olika färger uppdragna till knäna och tuppjuck-frilla. Jag jobbar hårt på min image märker jag.

Nu har jag kollat på Scrubsklipp på youtube i 45 minuter. Scrubs är lycka i sin renaste form. Nu ska jag städa inför kvällen då det blir pizza och spel hemma hos mig. Det kommer att bli riktigt trevligt..

Igår hade jag en hign fiv dag + kväll. Och idag har jag haft en high five dag + kväll. Det har varit två riktigt bra dagar helt enkelt. Igår: Intressant Engelska C lektion, produktivitet och svinigheter på hålan, och mitt baltyg hade kommit på Sömnaden. På kvällen så blev det öl med nästan-tjugoåringen och hennes stiliga pojkvän. Vid tolvslaget så sjöng vi och drack ännu mera öl, skrattade och fånade oss.

Idag: Mådde som jag förtjänade när jag vaknade, mn masade mig ändå till skolan till åtta och genomled NkA i ett komaliknande tillstånd.  Skönaste lunchhänget på länge där det diskuterades busschaufförer och annat spännande följdes av en intressant film på Psykologi B. Jag och Milly projektarbetade oss och fikade sedan i Dessan med några av de underbaraste som finns. Efter det så blev det groupie-häng på fjollbollen och sedan vandrade jag och Edvard in till stan.

Kvälln bestod av min extrafamilj, vi firad Jullans födelsedag igen (för tredje gången) och det blev thaimat och tårta. "Syskon"-gnabb, skratt och mycket kärlek förgyllade en helt wunderbaum tisdag. Nu ligger jag i sängen och ska knäppa igång senaste Greys avsnittet och njuta av tanken på sovmorgonen imorgon.

Min aura är i total balans just nu.

Något allvarligt har hänt. Idag städade jag (observera: IGEN) och kom på mig själv med att tänka; Nej gud vad smart att dammsuga med städhandskar på, värsta greppet ju!

.........

Jag städar också numera för att det "skulle behövas städas av lite". Förut städade jag när det fanns risk för mitt liv antigen genom en dödlig dammallergi eller brutna ben när jag snubblat på någon av de tusen grejer som huserade på mitt golv.

Och det tredje. Jag städar inte längre efter principen; Jaja, bara det bli renare än innan. Utan när jag städar så är mitt mål att det ska bli HELT RENT!?!

Har jag tappat min själ? Har jag odlat fram ett ordningsinne?

Ytterst skrämmande, som min pappa hade sagt.

Leni, du som är vuxen och allt, är detta farligt?

Det finns en låt som heter "Baby when the lights go out" som är remixad av David Guetta eller vad han nu heter. Anywho, den påminner mig av någon anledning om "I'm to cool for you"-låten från Camp Rock. Jag dör inombords av skratt varje gång jag hör den.

Dagen började lite segt; Fick ett glädjande besked på Sam C om att de närmaste veckorna kommer att bestå av att titta på film. Fortsatte med Sv C där jag, trött som jag var, tog mig en liten powernap under en film om Kristendomens historia. Bra prioriterat tyckte jag. Efter lektionens slut så blev det en längre vända med hunden innan jag mötte upp Grabbarna Grus för intag av föda på Village Tandoori. Väldigt trevligt intiativ och gudomlig mat. Åt som en häst och avslutade med tre koppar kaffe. Efter den gigantiska lunchen, med tillhörande konversation om datorspel och världsekonomi, så blev det impulsivt en långpromenad i vårsolen. Perfekt väder att spatsera i två timmar och med ypperligt sällskap!

När jag kom hem så knäckte jag en folköl mitt på blanka eftermiddagen och med denne vän som enda sällskap så vårstädade jag mitt lilla kyffe i ett par timmar. För att fira resultatet så kom Milly och Ella över på fika. Vi satt och pratade i någon timme innan de avlägsnade sig och jag borstade tänderna och gick till sängs.

En otroligt värd dag som innehöll det mesta so en bra dag ska innehålla, och nu är jag i den perfekta balansen mellan trött av ansträngning och fylld av energi.

Jag tänker inte planera min framtid. Jag åker till Bryssel i höst, och där tänker jag dricka öl för alla mina pengar som jag har. Man ska spara för att kunna göra något klokt, men det tänker jag fullkomligt strunta i. Jag tänker gå omkring varje dag innan jag hämtar upp ungarna, och på kvällarna så tänker jag gå ut och sitta på en pub och bara tänka. Ibland själv och ibland med andra. Och jag tänker inte stänga in mig själv. Vara stark, oåtkomligt och rädd för att älska. För det är det många är. Rädda för att visa vilka dom är. Rädda för att prata om sig själv, prata om alla dessa små fragment av tankar som cirkulerar. Vad gör det om planeringen spricker? Vad gör det om man inte vet allt om vad som händer någonstans långt borta? Vad gör det om man inte har full koll på konflikter, krig, företag och den ekonomiska krisen?

För mig spelar det inte så stor roll. Iallafall inte om jag tappar människorna jag har omkring mig. Om jag ska offra min kärlek, mina komplimanger, mina kramar och min spontanitet så är det inte värt det. Inte för mig iallafall. Jag dras ner av dom som är hårda. JAG ÄR SVAG! Men vad gör det då? Jag kan iallafall älska, passionerat, villkorslöst och förvirrat. Jag kan älska min nästa, mina närmaste, människor jag knappt pratat med och dem som jag möter på gatan. Det är värt så jävla mycket mer.

Jag ser inte felet i att ge av sig själv. Det är det enda jag har att ge, så varför skulle jag behålla det för mig själv? Sitta och hålla på min guldgruva. I rädsla av att inte vara som dom, dom som inte kan ge en uppriktig komplimand rakt ut. Jag är en bergochdalbana. Men jag är iallafall inte rädd.

Man blir inte svag av att ge av sig själv. Man expanderar. Nog för att jag blir sårad, men jag kväver iallafall inte mig själv långsamt till döds.

Jag sprang ut i regnet för att skaka av mig allt det där som jag inte ville höra. Som jag av någon anledning ber om varje gång. Jag har inte tänkt springa fort, men det var så kallt att jag fick springa så att jag andades tungt. Stannade någonstans vid signalen. Såg fortfarande bokstäverna bilda ord framför mina ögon. Gick bort mot ingenstans. Började frysa, och meningarna jagade mig tills jag var hemma igen, blöt och trött.Huvudvärken hade inte försvunnit, det hade dock msnrutan.

Det är verkligen igen idé att försöka sig på något när man inte behärskar spelet.

Jag har inga argument kvar. Jag fick se mig besegrad av mannen vars åsikter i ämnet jag aldrig kunnat sympatisera med förut. Hans argument har allitd låtit nästintill banala i mina öron, men idag kunde jag inte komma på något att säga som jag faktiskt trodde på själv. Det är fantastiskt tråkigt att det är sant som han säger. Jag hade gärna velat ha mina argument kvar.

När jag klantar mig, när jag sviker dig.
När jag sabbar och förstör, var kvar ändå.

Det finns människor i ens liv som individer inte spelar någon av huvudrollerna. Men dessa människor tillsammans blir anledningen till varför det finns ljusglimtar i alla dagar. En kram, ett leende, en puff på armen, ett uppmuntrande ord, en menande nick, ett leende i samförstånd, en inledning av ett samtal eller bara någon att för en halv sekund luta huvudet emot. Varje dag så fyller dessa människor en med energi och glädje. Det är något jag aldrig skulle välja bort.

Vissa nätter lämnar en aldrig ifred. Det man sagt klingar så falskt. För den finns där iallafall. Hur mycket jag försöker. Hur mycket jag än avskyr den. Tro mig, jag vill inte ha den där. Den är förebrående och oönskad; sprickan i hjärttrakten.



Någon av grabbarna har  toapapper med hjärtan i relieftryck. Me like.

"Se på ditt eget liv som det enga företaget Jag AB. Varje månad måste du lämna in ditt bokslut, det vill säga balansprotokoll över dina uttag (allt som tar din energi) och dina inkomster (allt du gör för att tanka energi) till Skatteverket. Känner du dig stressad och slutkörd så överstiger sannolikt dina uttag dina intäkter och det är dags att se över din affärs-(livs) planering. Nu har du två val. Du kan antigen skapa en bättre balans genom att minska kostnadssidan (gå ner i arbetstid eller dra ner på städnivån hemma). Känns det orealistiskt eller till och med omöjligt så finns bara alternativ två kvar: Att välja att rehabilitera din verksamhem, höja dina "intäkter"! Se till att du mår bra. Ta dig tid när du allra minst har den. Det är mitt i stressen som du behöver stanna upp och tanka energi (även om det bara är för ett par minuter). Skjut inte upp ditt behov av en paus, en natts ordentlig sömn eller en lunch med din kompis med ursäkten att "en annan dag har jag mer tid". Den dagen kanske aldrig kommer. Se dig själv som den viktigaste kunden i ditt företag. En sådan relation skulle du inte lämna åt slumpen, eftersom du vet att ditt företag är beroende av att kunden är nöjd. Hur vill du alltså satsa på denna kund de närmaste veckorna för att få kunden att stanna hos dig?"

Jana Söderberg - Sluta jämföra dig med andra, våga vara dig själv.

And you make boundaries you'd never dream to cross
but if you happen to you'll wake completley lost
But I will fight for you, be sure that I will fight
Until we're the special two again.

Om exakt en vecka är min vackraste vän i hela världen hemma efter nio långa veckor. En vecka känns kort, men nio veckor har varit desto längre. Jag sitter och funderar på allt som har hänt, nio veckor som ett eget litet ekosystem. Det jag framför allt kommer ihåg ifrån första veckan i januari är hur mycket jag kände. Jag höll på att explodera av längtan, kärlek, sorg och rädsla. Jag känner mycket mindre nu. När jag inte har haft henne att prata med konstant så har jag fått lära mig att hantera mina känslor själv, och i många fall, inte känna så mycket överhuvudtaget. Men vissa saker känner man iallafall. Lättheten efter en klockren dag. Tomheten efter förväntningar som försvann. Rädslan över att tappa det grepp jag har funnit om vardagen. Och glädjen vakna självmant på sovmorgon av att solen lyser i i rummet.

Nio veckor och jag har inte tvivlat en sekund. Det har varit jobbigt att inte kunna ringa, att inte kunna söka tröst och att inte kunna ge/få kram. Men kärleken har jag inte saknat, den har aldrig lämnat mig överhuvudtaget.

Jag älskar det där huset som om det vore mitt eget. Det luktar likadant som det alltid har; Värme, mat, idrott och skinnsoffa. Korten som är uppsatta runt omkring i huset är som en vy av min egen barndom. JO-juicepaktet står på diskbänken. Toalettdörren uppe är trög att stänga. Hockeyklubborna står bakom dörren i hallen. Sovrummet som aldrig är städat. Kistan som står i trappavsatsen. Tidningsurklippena på Djurgården som vann SM-guld för massa år sedan. Balkongdörren som alltid är stängd. Och snart blommar buskarna med vita blommor vid trädgårdsmöblerna. Fotbollsmålet i trädgården som funnits där så länge jag kan komma ihåg. Hallen nere som luktar lagård. Mattan i hallen som jag snubblat över så många gånger. Badkaret som jag aldrig förstod hur man skulle kunna cykla i ("är du dum på riktigt eller cyklar du bara i badkaret?"). Korgen i hallen där jag alltid glömde mina vantar. Kylskåpet där mjölken fanns i ett spann och det var fullt med grönt bregott. I det där huset har jag lämnat en del av mig själv som jag aldrig tänker ta därifrån.

Att fungera inte fungera i symbios med någon är ambivalent för mig just nu. Å ena sidan känns det som om lungorna ibland slutar fungera och jag funderar på vad jag egentligen har gjort.

Men å andra sidan. I en annan situation, med andra människor, så känns det skönt att inte fungera i din symbios längre.

Det är väl bara att inse. Alla löften bryts till slut. Det tar bara olika lång tid.