En blogg om längtan,

Januari
2007-års sista dag gav de första dagarna på det nya året en känsla av att det skulle bli ett riktigt bra år. Jag upptäckte människor som funnits i min närhet en längre tid, och jag förlorade en vän som betydde väldigt mycket. Springsteen var soundtracket och månadens höjdpunkt var definitivt en heldag i Hamra.

Februari
Sammankomster är ordet och speciellt en flicka kom mig väldigt nära under den här tiden. Jag åkte bil till den vackra staden Gävle över en helg, och avslöt månaden med att bege mig till Bruxelles, staden i mitt hjärta. Min syster tog emot mig med öppna armar och i öronen hördes 90-tals klassiker. Jag var med om den finaste allahjärtansdagen och den mest minnesvärda kvällen var en blåsig en, mitt i skogen i en bil påväg från Eskelhem med en mor och en kusin.

Mars
Bruxelles gav perspektiv och någon vecka efter min hemkomst så tog jag ett samtal som jag borde ha tagit tidigare. Jag såg min första UVR-match och det var fint. Bob Dylan var mannen, och det var också här någonstans som jag av misstag hamnade i ett grupprum och fann någon vid exakt rätt tidpunkt.

April
Aprils första natt satte ribban för månaden som följde. En stockholmsresa, en klassfest och en stunds pärkspelande i Tallunden gjorde April till en alldeles ypperlig månad. Och allt detta till ghetto-toner.

Maj
Utekvällar, konfirmation för min brors del, min syster hemkomst närmade sig och jag var så jävla glad. Allt var så fint. Höjdpunkten vad egentligen inget speciellt, bara allt.

Juni
Nästan sommar och separationsångest. Men kvällspromenaderna innan avslutningen gjorde allt mycket lättare och det var med lätt hjärta som jag stod och sjöng för mig själv på Strandpromenaden den 11/6. Gardbodi blev the place to be och jag åkte skytteltrafik emellan staden och pärkbacken.

Juli
Månadernas månad. Jag talar förstås om Stångaspelen. Årets event och fyra dagar av eufori. Jag var ackompanjerad av bästa tänkbara sällskap och inte ens en natt i tält var otänkbart. Arbetet fortsatte men det var alltid något på gång, alltid någon att träffa, något att göra.

Augusti
Jag var förälskad i alla ljumna sommarkvällar och umgänget var på topp. Allt avslutades med skolstart och en resa till  Stockholm och Popaganda. Jag kommer inte ihåg någon direkt höjdpunkt, utan snarare tvärtom. I början av Augusti anlände en oväntad vändpunkt och jag kunde aldrig ana vad som skulle följa.

September
Vad hände egentligen i September? "Kall och hård skräck fyllde tomrummet dagdrömmen lämnade efter sig." Damien Rice sjöng för mig.

Oktober
Sömnlösa nätter och osäkerhet på gränsen till panik färgade min månad, räddningen blev de vänner som stod pall och, än en gång, Bryssel. En vecka i min egen bubbla gav mig som vanligt perspektiv och min födelsedag den 25:e blev den första kvällen på länge som jag dansade utan att tänka på något.

November
Mörkret var nu totalt och solen lyste med sin frånvaro. Doherty visste precis vad jag ville höra och Libertines varvades med Damien i min cdspelare. I brist på liv och energi så förälskade jag mig i Scrubs och valde ensamma kvällar för självrannsakan. Ensamtid var välbehövligt och efter ett tag kom ljusglimtar tillbaka i form av en Stockholmsresa, en sväng till Gävle och sammankomster.

December
Månaden då jag återerövrade allt som tagits ifrån mig. Höjdpunkten var en natt i tidiga December där allt kom på rätt på en gata i innerstaden. Men det mest betydelsefulla var att jag fick tillbaka något som någon tagit olovandes ifrån mig, och efter dessa två händelser så kunde jag sova igen. En klassfest värmde mitt hjärta något oerhört och jag kände mig kapabel till att tillgodogöra dem som funnits med mig under det senaste halvåret. Höjdpunkten har varit jullovet; Ledighet, mat, sömn, familj, fest, kramar, kärlek, middagar med Sekten, samtal om allt möjligt, min syster och framförallt: Den person vars röst, famn och kärlek jag behöver för att leva ett drägligt liv och de tre dofter som gör mig levande i min närhet igen.

Jag hoppas på ett nyår liknande det förra året. Jag hoppas på samma känsla av tillförlit och framtidstro som jag kände på nyårsdagen 2008.

Idag har alla mina hjärnceller blivit mördade. Jag har barnvaktat en tioåring hela dagen om med det följde; Högläsning ur Jonas Brothers - The Book, Highschool Musical karaoke, fyra avsnitt av Hannah Montana, en film med Hillary Duff i huvudrollen, favoritklipp ur Camp Rock, och inte mindre än sju uppträdande till omväxlande Jonas Brothers, Highschool Musical och Miley Curys aka Hannah Montana.

Julafton avlöpte fint, inga större katastofer.
I övrigt så har jag mest sovit, ätit godis och tänk.

Jag har tänkt på saker som borde vara fel men som känns rätt.
Försökt komma på varför det känns rätt.
Och om det kan kännas så rätt om det bara är endimesionellt?
Genom rollövertaganden fick jag för mig att det var flerdiemsionellt.
Men, ett par ord från oväntat håll fick mig att tvivla.
(det mesta därifrån känns inte som förut.)

Har smitit iväg från alla "ELIN! Kom och hjälp/hämta/fixa/kolla det här (vilket brukar sluta i ett HJÄLP TILL FÖR I HELVETE!). Jag har precis lagat mat, en förträffligt god gräddsås till potatis och köttbullar, de-li-cious! Nu ska jag fortsätta gömma mig för mamma, och sen ska vi till Fie o fika den obligatoriska kvällen-innan-julafton-fika.

- You took my dreams from me when I first found you.
- I keept them with me babe, I put them with my own.
Can't make it all alone, I've built my dreams around you.

Julbaket gick av stapeln som en ytterst trevlig tillställning med stämningen på topp! Dock var mitt bidrag till själv bakningen att jag rullade en omgång med nogatkulor. Mikkson har arrivat till ön och hängde med på vår vansinnesfärd till ö-garn, vi var tvugna att skynda oss för Mor hade glömt att köpa sillfileér, vi skulle alltså hinna till affärn innan fem. Väl vid Annexet så blev vi utfodrade och sedan fick vi hålla bebis. Äldsta sonen i huset har fått barn och Theodor är så söt så att jag dog lite, nu ska jag skaffa barn. Jag fick till och med mata med välling och rapa honom so I've got the skills.

Efter detta startades en fotbollsmatch på köksgolvet där mitt mostånd bestod av tre killar á 90 kilo som inte tvekade att ta till fula medel eller förstöra möbler. Johan utvecklade en teknik som gick ut på att rycka till en i armen så att man helt tappade balansen/fick axeln att hoppa ur led medan Arvid fokuserade på psykning. Jag och Axel var de som spelade renhårigt vad A och J jiddrade om. Efter ungefär en kvar blev vi förvisade från köket och jag och syster samlade ihop grabbarna (fem till antalet) och satte oss för att göra filttomtar(?) i en avlägsen del av huset. Filttomt-görandet resulterade i Herr DiLeva, hans fru och son (som hade mycket skägg). Sedan fikade vi och spelade bingo  och hade frågesport där man vann skitsaker som Björn ville bli av med. Han delade även ut presenter, och min samlade arselnal av saker jag fick med mig hem var två ljusmaschetter, en liten tavla med julmotiv och ett blått hjärta i plast. Kvällen var riktigt värd.

Vad gör en perfekt helg?
1. Klassfest.
2. Toppenkillar och de snyggaste tjejerna ever.
3. Älsklings-Julia.
4. Skönt häng på bussen.
5. Final i dansbandskampen.
6. Favoritdansbandslåten i dubbel tappning.
7. Leilo hemma och dansar i vardagsrummet.
8. Daim i en skål.
9. Glass med hemmagjord chokladsås.
9. Samtal; Jag är i Svergie.
10. Julbak ikväll med nästan-kusinens nyfödda bebis och nästan hela "familjen" hemma.

Det mest plågsamma är det som finns kvar, det som är onåbart men så nära att jag ibland tror mig kunna röra vid det.

Vissa fester är så olika alla andra fester man har varit på. För min del stod samtalen i fokus igår, det var både givande, överraskande och olycksbådande samtal. För det mesta vad alla en blandning av dessa. Jag uppskattade dessa samtal i vilket fall som helst. I övrigt så vad kvällen väldigt trevlig och gemytlig, även fast jag har en tendens att inte riktigt fungera så som sig bör.

Jag lyssnar på låten som är du och jag. Någon gång, när du kan förstå, så ska jag spela låten för dig och säga; Det här är du och jag, det är vad vi har varit en lång tid, och vad vi kommer att fortsätta vara. Är det här vad du vill ha?

Jag vill egentligen säga något, men det behövs inte. Vissa saker som händer behöver man inte prata om, för om man berättar eller återskapar så kan magin försvinna. Jag har flera gånger under den senaste tiden råkat ut för saker som inte går att förklara, som bara låter bra i huvudet. Som att vara i en bubbla av total förståelse, hur ska man kunna återge det för någon annan?

Och det kändes inte något speciellt. Jag tror det är det som gjorde det speciellt. Att det gick så lätt, det kändes som att det faktiskt var meningen, det är så det ska vara.

Du funderar på något i ditt huvud. Något som borde vara fel men som känns så konstigt rätt. Till slut så får det bära eller brista. Och helt plötsligt fungerar internetanslutningen igen efter att ha krånglat i en och en halv timme.

Man väljer själv vad man vill tro på. Jag tror på ögon och på händer. Det är också viktigt för mig att tro på människor. Det är det svåraste jag gör varje dag, och vissa dagar fungerar det inte alls. Ensam är stark, lösa allt själv, det är bara upp till mig. Jag kan tro på dessa uttryck ibland, ibland måste man stå själv. Men människor min primära tro. Jag försätter mig själv i avskyvärda situationer och jag låter det nå mig. Men jag väger det goda mot det onda, och av någon anledning så finns det mer gott än ont.

Och att aldrig förtränga det faktum att du en gång har tyckt om någon väldigt mycket. Ibland kan man glömma, ibland kan man bli så övertygad av andra att det aldrig var något, att något aldrig fanns. Men så hittar man en gammal kalender där man notoriskt har skrivit in vad man gjorde varje, vem man pratade i telefon med och hur ens tankar gick. Och där står det, svart på vitt. Att det fanns, och att ingen eller inget kan ta det ifrån en.

Jag älskar att dansa. Speciellt pardans, det är något speciellt med att bugga o valsa. Att dansa med någon som vet hur man för, som håller i en sådär lagom hårt och självsäkert, och själv så har man på sig en fin klänning. Ett par skor med lite klack så man glider lätt över golvet. Musiken ska vara hög så att takten känns i bröstbenet och man behöver inte tänka, bara släppa allt och dansa. Jag känner mig fin när jag dansar. Det får mig att minnas bygdegårds fester hemma när jag var mindre. Jag brukade dansa med min pappa och vi flöt fram över det utslitna trägolvet. Sedan bildades det ring och en i taget fick man dansa i mitten och alla skrattade och klappade. Vattenpaus emellan åt och sedan jakt på en ny danspartner. Sedan cyklade vi hem i mörkret till tonerna av Blackjack som hörde vida över åkrarna.

You're young and free, why don't you sleep with me?

Saker som inte är så allvarliga men ack så konstiga  och tål att funderas på.

Strange 1: Hur det faktiskt kan vara så att det känns dumt att jag inte vet vad du gjort när du var iväg. Hm. Det konstiga här är att den väldigt naturliga förklaringen liksom, ja. Inte förklarar...

Strange 2: Hur man kan icke-sakna någon väldigt länge, men plötsligt, när man vet att det inte går att få tag på denna människa så blir man helt kollrig och bara måste träffa personen. Helst nu. Underligt.

Strange 3: Att vara kompis med någon man knappt pratar med. Lite Lunar över det hela. (och då menar jag i en negativ aspekt, lunar hade/har många fina fördelar)

Strange 4: Hur man grämer sig över misstag som är utredda och förlåtelse-ombedda och liksom klara.. Men ändå så har man en känsla som skriker att allt komer att brisera snart!!

Jag vill citera Hanses sms 01.24, O'learys; "Jag har ingen förståelse."

1. Körlektioner - stört dyrt.
2. En bil - Känner att mitt kommande körkort får en lite annan importans med en bil tillhanda.
3. En wunderbaum - Bara om jag får bilen då förstås.
4. Tallrikar o liknande helvete - Jag måste ersätta det som jag kraschad i Cellen.
5. En stegräknare - Jag tenderar att uppfattas som dryg när jag räknar dem själv hela dagarna.
6. En äggkokare - Enbart för att få tag i instruktioner om hur den egentligen fungerar.
7. Hörlurar till feletonen - Jag känner mig helt snebelastad när det bra är en lur som funkar.
8. En baldejt - Motivering överflödig.
9. Ett ordningssinne - Skulle inte förvåna mig ett dugg om jag vaknade upp en morgon och märkte att jag hade ett personlighet/egenskaps förändrande chip, köpt i någon klart ifrågasättbar affär, inopererat i nacken.
10. "Happy-feet"-inlägg, stödhjul och olycksfallförsäkring - För användningar av Skyskraporna.
11. Förmågan att hålla käften - Eller kanske någon i stil med idé-smällorna i Liftarens guide till galaxen?

Det bittra slutet.

http://www.youtube.com/watch?v=sw-4caox9-U

För ungefär två år sedan satt jag i ett klassrum, i vad som kallas paviljongen. Jag hade en telefon som jag kunde lyssna på radio i och en känsla jag aldrig hade känt förut i magen. Jag kommer ihåg var någonstans i klassrummet jag satt, jag kommer ihåg vad jag räknade i min mattebok, och jag kommer ihåg vem som satt brevid mig. Låten ovan spelades på P3, något slags tema med covers på kända, relativt nyproducerade låtar.

Det tog ganska lång tid innan jag hittade den här låten igen, men youtube är gud som vanligt. Hurvida låten är exeptionell eller inte tänker jag inte kommentera, men jag är fascinerad över hur en melodi kan återskapa ett rum, några förlorade minuter och en värme. Speciellt just nu.

Jag har funderat mycket idag, eller egentligen har jag haft huvudet fyllt av samma tanke i snart ett dygn. När jag hittade en sång som tog mig tillbaka till ett sådant präglat ögonblick så väljer jag att se det som ett tecken. Tecken och öde är sådant man väljer att bero på när man inte vet varken ut eller in. När man inte längre kan se objektivt på en situation, ett sammanhang eller en ospecifierad känsla.

Något som jag definerar mycket med mig själv är att jag sällan och aldrig lämnar saker oavslutade. Jag vill ha ett avslut på allt. Varesig det handlar om ett bråk, en relation eller ett skolarbete, där läraren säger; "Skriv tills tiden är slut, och lämna sedan in, ni behöver inte ha hunnit skriva klart!". Jag skrev alltid färdigt ändå, även fast slutet kanske blev lite kort och oväntat så fanns det alltid en slutkläm. Oavslutade ting lämnar mig ingen ro, jag kan inte släppa saker utan att få till ett slut. Och enn meningsskiljaktighet är inte ett slut för mig, vad utgången än blivit.

Det jag har i mina tankar ska inte få ett storslaget slut, egentligen är det inget avslut. Snarare en eftertext. Och sådana behövs med. För mig behövs en eftertext, där saker och ting förklaras, där, hur slutet än blev, så finns det en sista sak som går att ta på. Känslan som jag hade i ett klassrum, över min mattebok, för två år sedan har försvunnit, eller inte försvunnit. Mer spelat ut sin roll, den fanns där och då, och för den finns ingen plats här, idag. Men efterskalven av denna känsla lever i högsta grad idag,och konsekvenser kan jag se med jämna mellanrum.

Jag ska låta min eftertext rulla. För att förklara ett sista missförstånd. Jag hoppas att du låter mig göra det, vad det än betyder för dig?

Har du någonsin funderat på vad du vill ha ut av människorna du träffar? Jag funderar ofta på människors syfte. Jag tycker om att tänka på vad mina vänner betyder för mig, försöka lista ut vad varje individ har tillfört mig. Och framför allt hur olika personer har förändrat mig. För mig är en förlorad vän en sorg, och jag sörjer det jag har förlorat, hur jag än förlorade det. Det jag sörjer är den person jag var tillsammans med min vän, jag sörjer den bit som jag gav till min vän, och jag sörjer att något som låg mig nära hjärtat inte längre finns där. Men om man håller något tillräckligt nära hjärtatså lämnar det avtryck, vissa lämnar ett svagt avtryck, sådär att man knappt kan skönja det, men det finns där. Men andra har man tryckt så hårt så länge intill sitt innersta att vännen har växt fast. När jag förlorar en sådan vän så gör det väldigt ont. Det sliter bokstavligen upp hjärtat på mig. Jag vill inte alltid prata om hur vissa avtryck hamnat i mitt hjärta, och andra skäms jag över hur de försvann. Men jag är stolt över alla mina avtryck, över alla former, jag är glad över att mitt hjärta är alldeles buckligt. För även om jag ibland avskyr omständigheterna, så har jag älskat. Och även fast jag alltid har vetat det så har det blivit mer klart för mig på senare tid, vikten av att ta människor till sitt hjärta och kämpa för att behålla dem där. Och om det skulle försvinna, ändå våga visa att din vän har gjort någon skillnad.