En blogg om längtan,

Tänk att så få dagar kan ge sådan lättnad. Jag känner mig så fri, så där fri som jag tidigare bara gjort när jag snurrat varv efter varv, runt, runt, men armarna rakt ut. Planerar knappt en dag framåt, men har ändå struktur. Gör vad jag vill, tänker vad jag vill, träffar vem jag vill. Möter människor, intentsivt och lämnar dem sen. Säger inte mitt namn, lämnar inte nummer, inget spår. Bara för att jag kan. Träffar två män jag inte känner dagen efter vi träffade dem vid ett bord på ett ställe mitt i stan. Bara för att liksom. Vi pratar om vad som helst, allt känns lite tyngdlöst. Distans till att som hänt, välbehag över att vara privilegiad. Priviliegiad genom att vara svensk, att vara kvinna, att vara självständig, naiv och läkt. Ärren är ju där, men smärtan är viktlös. Här är det ingen idé att köra på halvfart. Det är det som är grejen med det här, alla är här för en kortare period, semestrare, aupairer och militärer. Så det går i hundraåttio. Och jag älskar det.

Glad i hjärtat för:
- Pappas 50 års fest, hur fint som helst.
- Alla komplimanger jag fick under och efter ovanstående evenemang.
- En awesome sommardag på fårö idag.
- Min syster är hemma.
- Snart bär det av på ett äventyr som bara är mitt.

Ledsen i hjärtat för:
- Pojkarna som ryckte in idag.
- Tryggheten som bryts ner bit för bit.
- Tidsbristen innan jag åker.
- Dom där tårarna som väntat på att få komma ut sedan innan studenten någon gång.

du har alltid varit ett stolpskott som mestadels bara medfört störningar och underliga begär. Men jag kommer att sakna dig sådär ohumant mycket att jag kommer att bli förbannad på mig själv.

Jag bara älskar att jobbar 13-21-30 och 07-16 dagen efter. Awsome, verkligen awesome

It's like living with this emptiness. You don't act the way you used to, you don't react the way you normally would do. You recognise the awful feeling you know as love, and you doesn't take a dramatic step back to get attention. You take a step back because you actually doesn't want to be around him.

You don't cry. You used to cry easily, but that changed when something happend a while ago. You really changed. You still feel all the same feelings; the love, the lonliness, the urge to be close, the need to be alone. But you don't act it out.

You used to be aware of your feelings and actions but made the mistakes anyway. Now, you really doesn't see the mistakes until afterwards. The agony is all new. I hate the agony. The shame of knowing that you tricked someone without knowing it. And the rush of panic when the mistake is close. All you want to do is to trow yourself at the floor and scream; GET AWAY FROM ME!

Your feelings used to be so well connected with your actions. Now, the message doesn't come trough, there's a blockage. With one exeption; when the feelings is trigging something physical you react. You do something. And the takes the rejection and shut it inside of you. You don't torture yourself like you used to, you just shut down.

Losing intrest. Getting tired. Growing older? Becoming who I am or losing what I've known as 'myself'?

Saker och ting verkar aldrig bli som man tänkt sig. Det blev den finaste förfesten någonsin även fast det inte var meningen. Jag satt i någons knä, skrattade med alla min människor, kramades med en av de finaste jag har, sjöng med mina hjärtan. När de flesta gått så tittade jag på karlavagnen med två män som jag nästan aldrig pratat med förut. De påminde mig om hur fint man kan ha det med människor man inte känner.

Imorgon kommer nog att bli en bra. dag. Nu är jag trött.

Jag själv. Sol. Finurliga sms. Syster. Sthlm. Min bästa vän. Fånleenden. Telefonsamtal. En man långt borta. Promenadoutfit. Vänner samlade. Tony Joe White. Bryssel/Australien. Värmande konversationer. Skratt/sarkasm.

De saker som gör mig glad just i detta ögonblick.

Jag avgudar trådlöst internet! Just nu sitter jag ute i solen, lyssnar på Fleetwood Mac, dricker kaffe och läser. Dock är jag sjuk så jag är ganska påklädd men vad gör det då!? Ikväll ska vi dricka vin hemma hos mig och sedan plocka upp Hanna vid båten! Jag är grymt pepp. De senaste veckorna har varit hur bra som helst, allt verkar klaffa just nu. Nästa vecka är det lov, och det är fullt med Klintebesök hos Felicia, Mikka och Tompen kommer från Brysselkålland och Påskfest i bygdegården. Veckan efter ska jag till sthlm och träffa Brysselfamiljen. April är verkligen en bra månad. Och Leilo tog SM-guld med Brynär J20 för ett par dagar sedan så det blir firar-fika hos Fie på söndag. To-hoopps!

Du är den enda jag någonsin känt som faktiskt kan säga "mjo" på riktigt, inte bara skriva det. Och av någon anledning så tänker jag på Damien Rice - Accidential babies, när jag tänker på dig. Jag testar dig ibland, för att se om du reagerar. Men det gör du oftast inte. Aldrig faktiskt. Jag blir inte ens ledsen längre. Eller arg. Eller någoting alls. Det var längesedan vi hade en konversations där vi hade roligt. Vi skrattar nästan aldrig åt samma saker längre. Kanske så märker du inte det, för jag brukar skratta med dig, bara för att det inte ska bli konstigt. Jag orkar inte med konstigt. Det blev inte som det var meningen. Men meningen eller inte, det kanske var vad som behövdes för att du skulle kunna fungera med andra, och för att jag skulle kunna fungera med mig själv. Win-win, eller? No hard feelings, eller? Inget förlorat. Eller?

Det är fascinerade hur en fiktiv situation skapas i tankarna. En situation som sett ut på så många olika sätt, som aldrig varit mer än en tanke, som alltid varit alldeles för otrolig. Men så landar den där fantasin som passar så bra med allt annat. Den blir så verklig att man knappt inser att den inte är sann. Men den skulle passa in bra, och vem vet?

Det har varit en riktigt underbar helg! I fredags så käkade vi pizza och spelade Rappakalja hemma hos mig. Jag har inte skrattat så mycket på länge, Markus grät av skratt när kronsprins Hakku anlände och Johan spottade vatten i vasken av skratt när något land blev självständiga efter "år av kamp". Vi fanns även bakterier på regalskepp och den ryske te-saren gifte sig med en spansk springpojke. Helt stört kul..

Igår var det Hela Hallen, och jag har nu fyllt min danskvor for väldigt länge! 14 danser lyckades jag skrapa ihop, och plus det så blev det mycket shjekande till Spray med PRO. Klockren kväll!!

Idag gick jag, Edvard och Markus en stavpromenad på gympan. Det var ett mindre genomtänkt drag efter som det piskade ner snöblandat regn. VI löste det hela genom att gå till Konsum Gråbo och hängde där i 40 minuter och sedan gick vi tillbaka. Väldigt bra jobbat.

Efter det så gick jag till Tterdags och handlade. Det var inte förrän efteråt som jag kom på att jag fortfarade var iklädd min promenadoutfit som bestod av konstiga bruna sladderbyxor, två par strumpor i olika färger uppdragna till knäna och tuppjuck-frilla. Jag jobbar hårt på min image märker jag.

Nu har jag kollat på Scrubsklipp på youtube i 45 minuter. Scrubs är lycka i sin renaste form. Nu ska jag städa inför kvällen då det blir pizza och spel hemma hos mig. Det kommer att bli riktigt trevligt..

Igår hade jag en hign fiv dag + kväll. Och idag har jag haft en high five dag + kväll. Det har varit två riktigt bra dagar helt enkelt. Igår: Intressant Engelska C lektion, produktivitet och svinigheter på hålan, och mitt baltyg hade kommit på Sömnaden. På kvällen så blev det öl med nästan-tjugoåringen och hennes stiliga pojkvän. Vid tolvslaget så sjöng vi och drack ännu mera öl, skrattade och fånade oss.

Idag: Mådde som jag förtjänade när jag vaknade, mn masade mig ändå till skolan till åtta och genomled NkA i ett komaliknande tillstånd.  Skönaste lunchhänget på länge där det diskuterades busschaufförer och annat spännande följdes av en intressant film på Psykologi B. Jag och Milly projektarbetade oss och fikade sedan i Dessan med några av de underbaraste som finns. Efter det så blev det groupie-häng på fjollbollen och sedan vandrade jag och Edvard in till stan.

Kvälln bestod av min extrafamilj, vi firad Jullans födelsedag igen (för tredje gången) och det blev thaimat och tårta. "Syskon"-gnabb, skratt och mycket kärlek förgyllade en helt wunderbaum tisdag. Nu ligger jag i sängen och ska knäppa igång senaste Greys avsnittet och njuta av tanken på sovmorgonen imorgon.

Min aura är i total balans just nu.

Något allvarligt har hänt. Idag städade jag (observera: IGEN) och kom på mig själv med att tänka; Nej gud vad smart att dammsuga med städhandskar på, värsta greppet ju!

.........

Jag städar också numera för att det "skulle behövas städas av lite". Förut städade jag när det fanns risk för mitt liv antigen genom en dödlig dammallergi eller brutna ben när jag snubblat på någon av de tusen grejer som huserade på mitt golv.

Och det tredje. Jag städar inte längre efter principen; Jaja, bara det bli renare än innan. Utan när jag städar så är mitt mål att det ska bli HELT RENT!?!

Har jag tappat min själ? Har jag odlat fram ett ordningsinne?

Ytterst skrämmande, som min pappa hade sagt.

Leni, du som är vuxen och allt, är detta farligt?

Det finns en låt som heter "Baby when the lights go out" som är remixad av David Guetta eller vad han nu heter. Anywho, den påminner mig av någon anledning om "I'm to cool for you"-låten från Camp Rock. Jag dör inombords av skratt varje gång jag hör den.

Dagen började lite segt; Fick ett glädjande besked på Sam C om att de närmaste veckorna kommer att bestå av att titta på film. Fortsatte med Sv C där jag, trött som jag var, tog mig en liten powernap under en film om Kristendomens historia. Bra prioriterat tyckte jag. Efter lektionens slut så blev det en längre vända med hunden innan jag mötte upp Grabbarna Grus för intag av föda på Village Tandoori. Väldigt trevligt intiativ och gudomlig mat. Åt som en häst och avslutade med tre koppar kaffe. Efter den gigantiska lunchen, med tillhörande konversation om datorspel och världsekonomi, så blev det impulsivt en långpromenad i vårsolen. Perfekt väder att spatsera i två timmar och med ypperligt sällskap!

När jag kom hem så knäckte jag en folköl mitt på blanka eftermiddagen och med denne vän som enda sällskap så vårstädade jag mitt lilla kyffe i ett par timmar. För att fira resultatet så kom Milly och Ella över på fika. Vi satt och pratade i någon timme innan de avlägsnade sig och jag borstade tänderna och gick till sängs.

En otroligt värd dag som innehöll det mesta so en bra dag ska innehålla, och nu är jag i den perfekta balansen mellan trött av ansträngning och fylld av energi.

Jag tänker inte planera min framtid. Jag åker till Bryssel i höst, och där tänker jag dricka öl för alla mina pengar som jag har. Man ska spara för att kunna göra något klokt, men det tänker jag fullkomligt strunta i. Jag tänker gå omkring varje dag innan jag hämtar upp ungarna, och på kvällarna så tänker jag gå ut och sitta på en pub och bara tänka. Ibland själv och ibland med andra. Och jag tänker inte stänga in mig själv. Vara stark, oåtkomligt och rädd för att älska. För det är det många är. Rädda för att visa vilka dom är. Rädda för att prata om sig själv, prata om alla dessa små fragment av tankar som cirkulerar. Vad gör det om planeringen spricker? Vad gör det om man inte vet allt om vad som händer någonstans långt borta? Vad gör det om man inte har full koll på konflikter, krig, företag och den ekonomiska krisen?

För mig spelar det inte så stor roll. Iallafall inte om jag tappar människorna jag har omkring mig. Om jag ska offra min kärlek, mina komplimanger, mina kramar och min spontanitet så är det inte värt det. Inte för mig iallafall. Jag dras ner av dom som är hårda. JAG ÄR SVAG! Men vad gör det då? Jag kan iallafall älska, passionerat, villkorslöst och förvirrat. Jag kan älska min nästa, mina närmaste, människor jag knappt pratat med och dem som jag möter på gatan. Det är värt så jävla mycket mer.

Jag ser inte felet i att ge av sig själv. Det är det enda jag har att ge, så varför skulle jag behålla det för mig själv? Sitta och hålla på min guldgruva. I rädsla av att inte vara som dom, dom som inte kan ge en uppriktig komplimand rakt ut. Jag är en bergochdalbana. Men jag är iallafall inte rädd.

Man blir inte svag av att ge av sig själv. Man expanderar. Nog för att jag blir sårad, men jag kväver iallafall inte mig själv långsamt till döds.

Jag sprang ut i regnet för att skaka av mig allt det där som jag inte ville höra. Som jag av någon anledning ber om varje gång. Jag har inte tänkt springa fort, men det var så kallt att jag fick springa så att jag andades tungt. Stannade någonstans vid signalen. Såg fortfarande bokstäverna bilda ord framför mina ögon. Gick bort mot ingenstans. Började frysa, och meningarna jagade mig tills jag var hemma igen, blöt och trött.Huvudvärken hade inte försvunnit, det hade dock msnrutan.

Det är verkligen igen idé att försöka sig på något när man inte behärskar spelet.

Jag har inga argument kvar. Jag fick se mig besegrad av mannen vars åsikter i ämnet jag aldrig kunnat sympatisera med förut. Hans argument har allitd låtit nästintill banala i mina öron, men idag kunde jag inte komma på något att säga som jag faktiskt trodde på själv. Det är fantastiskt tråkigt att det är sant som han säger. Jag hade gärna velat ha mina argument kvar.