En blogg om längtan,

När jag klantar mig, när jag sviker dig.
När jag sabbar och förstör, var kvar ändå.

Det finns människor i ens liv som individer inte spelar någon av huvudrollerna. Men dessa människor tillsammans blir anledningen till varför det finns ljusglimtar i alla dagar. En kram, ett leende, en puff på armen, ett uppmuntrande ord, en menande nick, ett leende i samförstånd, en inledning av ett samtal eller bara någon att för en halv sekund luta huvudet emot. Varje dag så fyller dessa människor en med energi och glädje. Det är något jag aldrig skulle välja bort.

Vissa nätter lämnar en aldrig ifred. Det man sagt klingar så falskt. För den finns där iallafall. Hur mycket jag försöker. Hur mycket jag än avskyr den. Tro mig, jag vill inte ha den där. Den är förebrående och oönskad; sprickan i hjärttrakten.



Någon av grabbarna har  toapapper med hjärtan i relieftryck. Me like.

"Se på ditt eget liv som det enga företaget Jag AB. Varje månad måste du lämna in ditt bokslut, det vill säga balansprotokoll över dina uttag (allt som tar din energi) och dina inkomster (allt du gör för att tanka energi) till Skatteverket. Känner du dig stressad och slutkörd så överstiger sannolikt dina uttag dina intäkter och det är dags att se över din affärs-(livs) planering. Nu har du två val. Du kan antigen skapa en bättre balans genom att minska kostnadssidan (gå ner i arbetstid eller dra ner på städnivån hemma). Känns det orealistiskt eller till och med omöjligt så finns bara alternativ två kvar: Att välja att rehabilitera din verksamhem, höja dina "intäkter"! Se till att du mår bra. Ta dig tid när du allra minst har den. Det är mitt i stressen som du behöver stanna upp och tanka energi (även om det bara är för ett par minuter). Skjut inte upp ditt behov av en paus, en natts ordentlig sömn eller en lunch med din kompis med ursäkten att "en annan dag har jag mer tid". Den dagen kanske aldrig kommer. Se dig själv som den viktigaste kunden i ditt företag. En sådan relation skulle du inte lämna åt slumpen, eftersom du vet att ditt företag är beroende av att kunden är nöjd. Hur vill du alltså satsa på denna kund de närmaste veckorna för att få kunden att stanna hos dig?"

Jana Söderberg - Sluta jämföra dig med andra, våga vara dig själv.

And you make boundaries you'd never dream to cross
but if you happen to you'll wake completley lost
But I will fight for you, be sure that I will fight
Until we're the special two again.

Om exakt en vecka är min vackraste vän i hela världen hemma efter nio långa veckor. En vecka känns kort, men nio veckor har varit desto längre. Jag sitter och funderar på allt som har hänt, nio veckor som ett eget litet ekosystem. Det jag framför allt kommer ihåg ifrån första veckan i januari är hur mycket jag kände. Jag höll på att explodera av längtan, kärlek, sorg och rädsla. Jag känner mycket mindre nu. När jag inte har haft henne att prata med konstant så har jag fått lära mig att hantera mina känslor själv, och i många fall, inte känna så mycket överhuvudtaget. Men vissa saker känner man iallafall. Lättheten efter en klockren dag. Tomheten efter förväntningar som försvann. Rädslan över att tappa det grepp jag har funnit om vardagen. Och glädjen vakna självmant på sovmorgon av att solen lyser i i rummet.

Nio veckor och jag har inte tvivlat en sekund. Det har varit jobbigt att inte kunna ringa, att inte kunna söka tröst och att inte kunna ge/få kram. Men kärleken har jag inte saknat, den har aldrig lämnat mig överhuvudtaget.

Jag älskar det där huset som om det vore mitt eget. Det luktar likadant som det alltid har; Värme, mat, idrott och skinnsoffa. Korten som är uppsatta runt omkring i huset är som en vy av min egen barndom. JO-juicepaktet står på diskbänken. Toalettdörren uppe är trög att stänga. Hockeyklubborna står bakom dörren i hallen. Sovrummet som aldrig är städat. Kistan som står i trappavsatsen. Tidningsurklippena på Djurgården som vann SM-guld för massa år sedan. Balkongdörren som alltid är stängd. Och snart blommar buskarna med vita blommor vid trädgårdsmöblerna. Fotbollsmålet i trädgården som funnits där så länge jag kan komma ihåg. Hallen nere som luktar lagård. Mattan i hallen som jag snubblat över så många gånger. Badkaret som jag aldrig förstod hur man skulle kunna cykla i ("är du dum på riktigt eller cyklar du bara i badkaret?"). Korgen i hallen där jag alltid glömde mina vantar. Kylskåpet där mjölken fanns i ett spann och det var fullt med grönt bregott. I det där huset har jag lämnat en del av mig själv som jag aldrig tänker ta därifrån.

Att fungera inte fungera i symbios med någon är ambivalent för mig just nu. Å ena sidan känns det som om lungorna ibland slutar fungera och jag funderar på vad jag egentligen har gjort.

Men å andra sidan. I en annan situation, med andra människor, så känns det skönt att inte fungera i din symbios längre.

Det är väl bara att inse. Alla löften bryts till slut. Det tar bara olika lång tid.

Dag 1. Jag börjar måndagsmorgonen med att halka ner för trappen. Fin start. Möter upp Ella och går i en gemensam koma ner till båten. Min båtresa var angenäm, läste lite bok, lyssnade på musik och åt bilar. Ella låg i fosterställning inne på toan och mådde illa. Då detta får mig att framställas i lite dålig dager så måste jag, till mitt försvar, säga att jag rädda henne från biljettkontrollanten som hade bustat henne dreglandes i en vilstol utan biljett om inte jag kommit. Vi placerade oss i en trappa där vi såg ut som en junkie (ella) och en polsk tjackhora (mina strumpbyxor var mer trasiga än jag trodde). Vi avslöt båtresan med att konfunderat iaktta bruden som stod och lockade håret på båt-toan i 45 minuter. Hon hade typ halva håret kvar när Ella var på toa sista gången. Jag undrar hur det gick för henne.

Väl av båten så undvek vi att gå på en hockeybuss mot södertälje och peppade istället på båtbussen till centralen. Lite väl högljutt kanske så vi blev evileye-ade av gubben som satt framför mig. På centralen så skulle Ella träffa sitt ragg knarkar-kent och genomföra lite svartäffärer, så vi passade på att handla åkbiljett på pressan. Jag blev helt klart uppraggad av expediten som verkade väldigt imponerad av min tusenlapp som jag slängde upp. Hade det inte varit typ tredje gången i mitt liv som jag hållit i en tusenlapp så hade jag kanske kunnat agera mer världsvant. Expedit-killen blinkade lite och jag började nästan tro att jag var den enda i hans välrd. Tills den slynan flirtade minst lika mycket, om inte mer, med Ella. Därefter fördrev vi 45 minuter på pocketshop där jag fick totalt minneslucka om när Romantiken började (tack hanna).

Efter att Ella hokat upp med kent och även sagt ett tårfyllt avsked så begav vi oss för att genomföra våran mission; Balklänning. Eller, först lunch. Eftersom vi känner till ungefär två ställen i sthlm man kan käka lunch på så vandrade vi till Åhlens där vi åkte för högt upp och fick vända och åka ner igen. När vi tillslut letat oss fram til maten så visade det sig att priserna gått upp med typ 20 spänn sedan vid var där senast. Skandal. Det var dålig musik, för mycket människor, INGEN TOABILJETT och Ella blev inte ens mätt. Jag å andra sidan åt fjortonhundra tortillachips och led av kohydratskoma reste av dagen. Efter det gick vi på toa, vilket var DYRT! (ella avslöjade även oss som lantisar när hon förstod sig på varken vattenkranen eller tvålautomaten) Och sedan kunde vi börja..

Såhär på mitten av dagen så var vi fortfarande relativt pigga vilket betyder att vi var fokuserade, vilket betyder att det inte hände så himla mycket kul. Vi hittade inte en klänningsjävel och vi fick med jämna mellanrum påminna Ella om hennes förbjud att gå in i en icke-balklännings-relaterad-affär. Vi åkte även till östermalm, där var vi så trötta och flamsiga att jag nog aldrig vågar åka dit igen. Vi besökte dock Blondinbellas favoritaffär Elise. Det var ett stort ögonblick för mig. Vi hittade inga balklänningar, dock köpte jag en studentklänning. Dagens mest imponerande var att vi inte gick vilse en endaste gång, även fast vi var på massa olika ställen och i olika avkrokar. Mestadels gick vi dit min intution sa att vi skulle gå, dvs helt på måfå. Jag hade dock rätt i alla fall, väldigt coolt. Speciellt med tanke på att jag och Ella oftast behöver väldigt tydliga instruktioner för att tex. inte åka åt fel håll med saltsjöbanan och hamna straxt utanför fisksätra istället för slussen. Inte för att det har hänt oss.

Innan vi åkte hem till Nacka för att sova så skulle vi handla mat. Vi kom på att det skulle vara billigare att köpa med sig fryst färdigmat hem istället för att käka ute (vuxenpoäng!!) så vi intog hemköp. Eller ica. äh. Iallafall så fick vi en korg med långt handtag som man kan köra på golvet med tillhörande kanariefågel. När jag sköt korgen framför mig så gav den ifrån sig ett högt gnisslande ljud. Väldigt road över min upptäckt så började jag förfölja Ella genom affären (som btw hade mer färdiglagad mat är råvaror, livsmedelesaffär frågetecken) Hon trodde hon kom undan med jag tog henne vid frukten, hon är så förutsägbar. Där frågade fruktkillen om jag ville byta korg, men aldrig! Vid närmar eftertanke så borde jag kanske ha accepterat hans erbjudande eftersom korgen välte tre minuter senare. Det var väldigt, eh, pinsamt. Speciellt eftersom jag pratade inte telefon och asgarvade samtidigt. Jag misstänker att Ella skämdes över mig. Förlåt Ella. När vi förolämpat våran väg genom kassan så åkte vi hem. Jag fick en cider till maten. Det var lite oväntat och vi förstod aldrig riktigt varför eftersom jag trodde att jag skulle få lättöl. The lord works in mysterius ways.

Dag 2. Sista dagen i ciciliserade trakter började med att Ella kom in för att kolla om jag var vaken. Jag kan inte riktigt komma ihåg när någon brydde sig så mycket om mig senast. Jag bestämde mig för att min polka-tjackhora-outfit var helt ute och anammade en ny: trailortrash. äh, dom säger att allt hänger på självförtroendet. Vid frullen erkände Ella att hon fastnat i New Moon kvällen innan (uppföljaren till Twilight, Bella och Jacob höll på att köra motorcyklar tror jag) och att hon vid kvart över tolv hade konsulterat 118100 om vart man skulle vända sig någonstans för att hitta balklänningar. Stärkt av en tänd förhoppning om att det finns människor som är lika patetiska som jag gjrode att jag kände på mgi att det skulle bli en bra dag.

Jag en minneslucka över förmiddagen, förutom mitt samtal till vår kusin som inleddes med ett: Var fan har NK tagit vägen? När lunchtid annalkade så orkade vi inte leta efter något ställe så vi gick till McDonalds. Här inne hade Ella en uppvisning i ypperligt, civiliserat beteende: Först brände hon sig på sin vegoburgare. Sedan brände hon sig på sitt kaffe. När jag förslår att hon kan röra i kaffet med sugröret för få det att svalna gör hon det. Av okänd anledning följer hon även min andra uppmaning; Blås i sugröret! Sagt och gjort, hon blåser och det resulterar i kaffe över hela brickan. Jag skrattar fortfarande så fort jag tänker på det. Dock ska Ella inte ha den stora dumstruten, det mest oklara inne på donken var en vilsekommen flygvärdinna som stapplade omkring i ett par väldigt obekväma (såg det ut) pumps och plockade up diverse brickor. Vad hon egentligen fyllde för funktion, varför hon hade högklackat och hon envisades med att gå ut och in bakom disken hela tiden förblev ett mysterium. Helt klart intressant.

Efter lunchen så tog vi en chansning och åkte ut till kungsan och kollade in en secondhand butik. Där hittade Ella en stört snygg balklänning som hon inhandlade. (dock visade den sig han en lite annan färg när hon kom hem, tja Ella, vad ska jag säga: En del straffar Gud med detsamma). Därefter åkte vi tillbaka till stan och jag handlade ett snörliv. Jag var väldigt snygg i trasiga strumbyxor och korsett .Jag har nog aldrig känt mig mer i kontakt med min inre prostituerade.

Efter att vi inhandlat detta så gick vi och åt mat. Sedan tomglodde vi i 40 minuter i väntan på att kunna gå till båtbussen. Ella kollade på tv. Och jag iakttog på ena sidan två sthlmtjejer med otroligt störande uttal och iq-befriande konversationer, och på andra sidan en dejt mellan en random, rätt ful kille och en brud så plastikopererad att hon kan har varit allt mellan 25 och 47. Jag tippade på att dom pratade serbiska eller något likanande. Även fast jag inte fattade ett ord av vad dom sa så åmade sig bruden alldeles för mycket för att man skulle ungå att förstå att hon ville ha honom i säng. Det kanske var därför snubben såg skräckslagen ut största delen av tiden.

Till slut hoppade vi på båtbussen och åkte till båten. Från avgången från terminalen tills att vi ska hejdå utanför mitt hur så pratade vi i princip ingenting. Vi garvade lite rått åt något precis när vi gått på men i övrigt så var det knäpptyst. Konversation är så överskattat, tacka vet jag vänner man kan ignonera när man är trött/grining/behöver fundera. Och jag misstänker att Ella är glad så länge jag håller käften.

Det här var trevligt. Det får vi göra om.

Frågan är vad som hände med all rolighet. Har jag blivit gammal och tråkig? Det finns faktiskt en stor risk att det är sant. Jag har inte tid att ha kul längre, jag är för upptagen med att gå runt och ha ångest över att jag inte samlar tillräckligt med vuxenpoäng. Vuxenpoäng är djävulens påfund. Jag måste bli mindre tråkigt. Vad hände med spontangrejerna? Vad hände med att aldrig vara hemma och när man väl var hemma så var man aldrig själv. Nuförtiden hänger jag själv hemma med mig själv jämt. Varför vet jag inte riktigt, men det känns bara naturligt. Det är nog vinterns fel. Eller ålderns. Eller vanans. Jag röstar nog på vanans. Jag hade en riktigt värd period för ett år sedan, jag skrattade nästan jämt då, mest åt ingenting. Snacka om att vara okomplicerad. Men eftersom en försvunnen period tydligen aldrig kommer tillbaka så är det väl bara att blicka framåt. Jag lackar på mig själv för att jag är så tråkig. Intressant är dock att ingen har sagt till mig att jag är hur boring som helst som bara sitter hemma för mig själv hela eftermiddagarna. Betyder det att alla andra också har blivit tråkiga? Det måste ha med vädret att göra.

Igår var det dock riktigt trevligt. Jag bjöd ut vännerna till Skogen och vi käkade mat och spelade spel. Då skrattade jag väldigt mycket. Det kanske är bristen på spel i mitt liv som gör det så tråkigt?

Idag körde jag THL-bilen till staden och hämtade en sork vid flygplatsen. Det var riktigt fint. Vi lyssnade på Böndernas bästa kärlekslåtar på vägen hem.

I have an idea for tuesdaynight, why don't we play caaards? - Jag fick nu ett urge att se Scrubs, Ted i mitt hjärta. Screw plugg. (även fast jag behöver MVG i alla mina återstående kurser för att få ett gött snitt)

Om ens träningsbyxor är för stora, betyder det då att man inte behöver träna?

Alla sömmar går upp och kaos inombords. Genom feberiga ögon ser jag ingenting som går jämt upp. Kaos. Låt mig vara.

Det är inte konstigt att jag är mentalt instabil. Jag youtubade lite random låtar och hamnade så långt åt helvete att när jag, i ren desperation, knäppte över till Miley Curys så mådde jag bättre. Det säger nog det mesta...

Jag är så trött på det här. På dig. Jag orkar inte med hur du behandlar mig, hur du nedvärderar mig utan att ens märka det. Hur du inte ser att det finns saker att lösa, att du skjuter bort mig när jag försöker. Jag är så trött på dina bortförklaringar, dina försvarsmekanismer. Hur du bara attackerar värre när jag blir arg, hur du tycker så synd om dig själv. Hur du inte vill höra på vad jag säger, att jag vet mina fel men att det handlar om dig. Du bara sparkar vilt omkring dig och förolämpar mig mer genom att tro att jag kan köpas. Du gör mig alldeles kall inombords, när jag tänker på alla gånger jag velat dela ansvaret men du smiter från din del. För att du är feg. Det är det jag är allra mest trött på.

Såhär ett par veckor efter att jul-tornadon har lagt sig så kommer alltid samma känsla krypande. Den finns där under hela året, men helt plötsligt så blir man helt lycklig när man ser barmark, det börjar rycka i händerna när man spela fjollboll och den gotländska vokabulären gör sig mer och mer påmind. Och inte blir det bättre av att läsa diverse nostalgiska tillbakablickar i bloggar hit och dit, eller att finkamma fejsboki på bildbevis från tidigare eskapader.

Men man går inte omkring och pratar om dessa speciella känslor med vem som helst, nej. Det ska vara invigda endast, det är bara med dessa som ett visst datum kan framana en drömsk blick och ett lyckligt leende.Jag sitter här och minns varma, soliga dagar som aldrig verkade ta slut.

Jag lurar nästan mig själv att jag faktiskt ska göra någonting. Plugga något. Skriva något. Komma fram till något. Jag kan lika gärna gå här ifrån. Jag kan hellre städa. Då gör jag faktiskt något som ger något form av resultat.

Jag har slutat att skjuta problemet framför mig. Låg vaken länge igår med rusande hjärta och oproduktivitets-ångest. I mitt huvud gjordes flera olika konsekvensanalyser, fördelar vägdes mot nackdelar. Jag måste göra det som jag kan göra, att sätta hopp till något annat leder bara till besvikelse. Martyren i mig måste komma fram, hon är lösningen på det hela. Håll andan så länge som det behövs och gör sedan ditt drag, långsamt.

Jag har gjort lite undersökningar.. Det hela började med att jag skulle hitta en bild på mig själv att skicka till bryssel-familjen. Jag är taggad i 101 bilder på fejsboki, och jag hittade tre bilder som jag kände att jag skulle kunna skicka.

När jag tänkte efter så insåg jag attdet även endast var dessa tre bilder där jag var någolunda lik den person jag ser i spegeln när jag kollar.

Retorisk fråga 1: Ljuger mina ögon för mig on a daily basis?
Retorisk fråga 2: Eller är jag helt enkelt inte ett dugg fotogenisk?

Tål att tänkas på.

Idag har jag varit målat en otroligt fin traktor (en röd valtra valmet), engagerat mig på Pykologi B lektionen, varit på biblioteket, gått en promenad i solen, pluggat, tvättat, kollat båtbiljetter, planerat ytterligare en, förhoppningsvis, kommande resa, rensat där-jag-lägger-alla-saker-jag-inte-vill-ha-framme-garderoben, diskat och fixat kvällsmat. Jag är helt lyrisk över min egen produktivitet! Nu kan jag slacka resten av veckan, good for me!

(jag grät igår. det är det bästa jag har gjort den här veckan.)