This is one for the good days

Mitt telefonberoende har nått nya, oanade höjder. På en tidsintervall av 10 timmar igår så spenderade jag ungefär 7 och en halv i telefon. Stabilt?

Blev även väckt med en smärre hjärtattack då Gunilla ringde och jag trodde att jag hade sprängt bastun.

Ska vi bilda klubb, Tom?

Jag har blivit kär. Radioheads Videotape har gått på repeat i mina högtalare helt kvällen. Något annat som hörts i mina öron är Sannas ljuva stämma. När vi lagt på så insåg jag hur mycket jag har saknat dig i mitt liv.

-2oo7.

Läser lite överallt människors sammafattningar om året som gått, jag känner mig då självklart manad att göra detsamma. Ett av de svåraste åren i mitt liv började med att jag vaknade upp i en situation som jag inte borde ha behövt befinna mig i vid min ringa ålder. Det tvingade mig att ta beslut och sätta mig själv främst. Lagom till sommaren hade jag börjat snärja in mig själv så det blev två månade fyllda av känslostormar som som svepte omkull allt löst omkring mig. Att roa mig är dock något som jag lyckats med under hela året, men det är väl ganska tyspiskt mig, upp som en sol och ned som en pannkaka, alltid nära till både skratt och gråt. Sommaren svischade förbi med jobb, fest och för lite bad. Augusti förde med sig en klass som forserade rakt in i mitt hjärta. Och hade det inte varit för alla skratt, all gemenskap och all kärlek så hade det varit en svart höst. För nu brakade det, ett bråk för mycket och ett uppbrott som lämnade djupa spår hotade att släcka min annars så starkt lysande levnadsglädje. Självrannsakan blev oundvikligt men att inse och hantera sina egna fel är väldigt psykiskt påfrestande. Med hjälp av den värme som omgav mig så höll jag mig flytande.

Det är svårt, det här med att bli äldre. Mer ansvar för mig själv och på ett helt annat sätt gör att det kan vara svårt att inte tappa bort sig själv. Under året som har gått så har jag framför allt lärt mig att stå för vad jag har gjort, även om jag inte är stolt över det. Jag har också fått en djupare insikt om hur det är att längta, att sakna och att älska, både mig själv, andra och så att hjärtat stryper all blodtillförsel i panik. Det som har satt sig extra djupt är insikten om hur viktigt det är att omge sig med människor villiga att dela med sig av sin kärlek.

Med alla känslor som 2007 rörde upp i bakhuvudet så är jag både nyfiken och skräckslagen inför 2008. Men jag lyssnar på mannen som sjunger i mina högtalare; Ibland får man hoppas som om himlen fanns.

Julstämning? Julstäd! Julhysteri? Julsaknad!

När jag kom vandrandes upp imorse(?) omkring tjugo i ett så upplyste min kära mor mig om att medan jag sov så hade hon bakat brändamandlar, kokt kola och haft julskinkan i ugnen i tre timmar. Jag tror att det var menat som en pik. Till mitt försvar måste jag dock säga att jag faktiskt hade ställt klockan på åtta och halv nio, men att jag sedan sov över x antal timmar är en annan histora.

Jag och min syster har städat badrummet, ut med alla lakan, skura, vika alla lakan och så in igen. Faktiskt inte så tråkigt som det låter, vi har rätt roligt ihop, jag och min älskade syster. (mest pga av att humorn blir så låg och intern att man aldrig sett maken till.) Dock stuntade vi i julmusiken utan lyssnade på springsteen, libertines och diverse annan musik. Dock blev jag lite påhoppad pga av min musiksmak. Och när jag tänker efter så är det faktiskt alltid så, min musik passar liksom inte in på någon annan än mig, jaja, min telefon blir iallafall inte kidnappad av människor som vill lyssna. Man får väl se det ifrån den ljusa sidan.

Nu ska jag gå och göra något produktivt, min kära mor har inte fått något major dampanfall som annars brukar höra julförberedelserna till, och jag är inte så nyfiken på att se efter hur långt tid det tar innan it happen.

"My mother always said; Christmas ain't Christmas until someone cries. Usually that's me." - Donkey is the shiet.

Ha en fin jul, jag saknar er alla. <3

Vill inte bli fotograferad, vill bli sedd.

Alla andra sover, allt är lugnt och stilla i skogen. Det låter som början på en dikt, kanske en juldikt. Men nej, det är bara jag som sitter här själv igen. Jag borde ha gått och lagt mig, har redan sagt godnatt till resten av familjen. Men rastlös som jag är så fungerar inte mammas hot om väckning tidigt imorgon på mig. Men nej, jag sitter här med Stairway to Heaven i, mina för övrigt nya, lurar. Och då slår det till, som det alltid gör. En längtan. En längtan till sådant som varit, till det som jag vill ska hända, till det som jag vet kommer att hända, till något annat. En längtan att komma vidare. Det är när kvällar som den här inträffar som jag inser att jag har mer att hämta, något som inte finns här. Det som finns här räcker inte till. Människorna här gör mig glad och mitt hjärta fylls av lycka och kärlek när jag tänker på er, vissa mer, andra mindre. Men ändå så sliter denna längtan. Och vad skulle jag göra utan den? Vara nöjd med att vara sjutton år och här? Hade jag inte haft min längtan, min slitande, ständigt närvarande, desperata känsla av att det finns platser där jag ska sätta mitt avtryck, då hade jag inte haft något som kunde ta mig någon vart. Någon sa en gång att; "Ambition is a dream with a V8-engine". Och det är sant, en drivkraft utan dess lite.

Bekräftelse. Bekräftelse är en fröjd att ge, en förbannelse att begära.

I don't really mind that it's starting to get to me

En trevlig kväll hos min käraste Björn igår, fick även massa plugg gjort och det var ju inte helt fel.
Har precis fått g-psyko provet avklarat så nu är det bara matteprovet kvar lite senare i e.m.
Och efter det blir det Mikka, hon kommer till gotland om ungefär en timme,
hon ringde igår och sa att hon var i sverige och vi grät båda två.
Vet inte riktigt varför, men det bara blev så.

Det är sista dagen idag, vet inte riktigt vart jag ska ta vägen i mitt liv ikväll.
Kanske stanna en natt i staden eller åka hem till skogen.
Antar att det beror ganska mycket på vad Mikkson ska göra.

Det ska bli skönt med lov, lite distans är aldrig fel.
Hoppas dock att jag inte blir helt isolerad under lovet,
det hade inte varit så värt.
Jag vill träffas, skratta och umgås.

En helt vanlig kväll hos Benzler.

Har ockuperat Björns dator eftersom han försvann mot okänd destination.
Det är ganska fascinerande hur man blir behandlad när man kommer hit,
Björns föräldrar och lillebror är väldigt trevliga och tillmötesgående,
medan Björn själv inte tittar upp från stepmania när jag kliver innanför dörren,
tar den bästa platsen framför kaminen och sedan inte rör en muskel när jag
frågar honom om jag kan få en huvudvärkstablett utan skickar ut mig i köket.
Jag sitter och väljer mellan att få ett psykiskt utbrott,
eller helt enkelt köpa en "Guide för gentlemän" till honom i julklapp.

Det är tur att jag är omgiven av gentlemän i övrigt.
(det här kan verkar som ett taskigt inlägg, men björn ber om det.)


Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart, och när jag känner så tänker jag på dig.

I desperat jakt på en vän kan du förnedras om igen.
Du skänker mer än nån kan ta,  för en sekund av nånting bra
Kan någon ge vad du ska ha?
Vill någon se vad du har sett?
Kan du nånsin hitta rätt, och få tillbaka det du gett?

(allt är så förgängligt allting kan brisera snart.)

Jag hoppas du gör så gott du kan

Det blev mys i överflöd igår när tre favorittjejer kom och åt chokladtårta hos mig.
Mycket prat, skratt och allt var bara sådär jättebra som det kan vara .
Kärlek någon ?

Jullov?
Tre veckor utan SP2h,
utan alla lyckopiller.
Jag får krama träd i skogen.


På väg bakåt/framåt fast ändå inte, jag är ju stående/påväg alldeles för sakta/fort (?)

Framåt, utåt, uppåt, bort härifrån. Jag går uppåt fast ändå halkar bakåt samtidigt som jag ligger platt på marken. Egentligen borde jag dela lite på mig, så att jag kan försvinna åt alla håll på en gång, men jag envisas med att komma härifrån hel, med att ha med mig allting innan jag börjar traska. Jag sitter ned, samtidigt som jag springer allt jag kan men ändå inte, för egentligen ligger jag platt på marken. Ska jag vänta tills alla har sagt sina omdömen ? Eller dömer jag bäst, vad jag på andra hela tiden dömer. Eller dömer ni mig utan att jag märker det? Jag står still samtidigt som jag ramlar så fort att allt svischar förbi, men egentligen ligger jag platt på marken. Det snurrar så mycket uppåt att det blir nedåt, som om att det måste vända någongång. Jag går emot mitt hjärta, följer förnuftet men tänker med hjärtat iallafall. Så jag går emot det jag tänker med för att inte följa mitt hjärta som i sin tur inte verkar följa något? Förnuftet och hjärta glider in i varandra men blir mest som olja och vatten. Och det här händer alldeles för snabbt i slowmotion medan jag ligger alldeles platt på marken.

Jag ska härifrån snart, någon som ska med?

när nätterna är som kallast och som allra längst, det är då jag saknar dig som mest.

Where have all good men gone and where are all the gods?
Where's the street-wise Hercules to fight the rising odds?
Isn't there a white knight upon a fiery steed?
Late at night I toss and turn and dream of what I need.

twå ovfer tolw.

Veckan har varit kanon, även fast det varit inlämningar och mycket plugg. Märker att jag börjar känna igen drag hos mig själv igen, glappar alldeles för mycket, pratar om folk hela hela tiden och berättar meningslösa saker som ingen vill lyssna på. But hey, back on track ? Åkte hem till skogen ikväll, drabbades då av en aurisk chock, här hemma var det ommålat i matrummet, mikron var utslängd och ersatt, när det ringde så var det fel signal eftersom vi tydligen uppdaterat oss med en ny feleton. Och det värsta av allt var det nya perkulatorn, tydligen måste man dra ur sladden på den hela tiden så fort man inte ska koka kaffet, jag kommer så starta en skogsbrand.

"fan va skabb!"

Måste uppmärksamma den person som kommenterade mitt förra inlägg med "fan va skabb!" Vad jag funderar på är om det var menat emot mig, björn, tom eller någon av mina övriga (väldigt snygga) kompisar ? Jag menar, jag är ju inte tankeläsare.

Dagens två punkter.

1. Jag har tvingat Björn att köpa nya kläder, give me credit. ;) (fick även höra att dom enda som brukar säga; Björn, klä av dig! är jag och hans killkompisar (?))
2. Tom, jag är glad att vi bestämde oss för att försöka igen, det var förskräckligt tomt utan dig i mitt liv.

Jag vågar faktiskt påstå att mina vänner är dom snyggaste på flera mils omkrets. Jag läcker kärlek så fort ni är i närheten.

Det gör ont i mig att se i dina ögon när du berättar hur ditt hjärta slits itu.

Jag avskyr att jag är så maktlös,
att jag inte kan göra något åt vad du tvingas känna.
Allt jag kan göra är att lyssna.
Men det är svårt att höra när du bara ser fel hos dig själv.
Fel som inte är någons, men som du tar på dig.
OCh när du säger att du inte kan undvika den lätta vägen,
att du inte är stark som jag.
Vad svarar jag då?


nörd-killar.

Vad är det med killar ochh kramar? Herregud, jag blir upprörd. Det är väl bara att krama tillbaka när jag,  ganska uppenbart, är helt desperat, eller?

(och jag tycker ni kan bli bättre på att se när man har klippt sig också.)
_________________________________________

ge mig en liten eld.
ge mig en liten pust av trygghet.
jag är så trött på värken i armar och ben.
(men det är ingen fara med oss)


Syskonmiddag.

Mamma berättade för en liten stund sedan att hon byggde en obscen modell av efterrätterna på Visby Strand i fredags, och vann på så sätt en grogg. Hur skönt är inte det på en skala? Min mamma är snygg, mer kan jag inte säga.


Men det är så jag vill det ska vara, det är så vi vill ha det nu, det är så det ska vara

Time for nostalgia ? Nej, den rätta tiden för nostalgi verkar faktiskt inte finnas. Eller snarare aldrig uppskattas. Det är inte uppskattat att sakna något som var förut. Så jag håller mig till att längta lite i smyg, det kanske är mer acceptabelt ?

Så nej, jag ska inte bli långdragen och tjatig på ett sånt sätt som ingen orkar med. Nej, Positiva-Elin var det ju. Eller ? Men om jag inte kan vara positiv ?

Vad händer då ?

En härligt fri filosofi

Mitt liv genomgick för en stund sedan en revolutionerande förändring. Jag råkade knäppa på någon barnkanal och ramlade in på ett program som handlade om hur Timon och Pumba träffades, jag fastnade totalt då jag faktiskt undrat hur dom blev kompisar. Väldigt intressant ! (För er som undrar så kan jag berätta att Timon bor först i en surikatkoloni med lämnar sin vaktpost för att göra sig iordning för att ragga på sultanens dotter, då kommer det en stor orm och kidnappar dottern och Timon blir bannlyst, han och Pumba blir fångade av hyenor samtidigt men lyckas fly, dom blir kompisar då det visar sig att Pumba är utstött eftersom han luktar så fult, sedan hittar dom båda prinsessan och räddar henne. Timon blir då hjälte men väljer bort allting eftersom Pumba inte kan bo i kolonin och dom lever lyckliga i alla sina dagar ungefär.)

All I ever learned from love was how to shoot at someone who outdrew you

Veckan som gått har varit en av dom rörigaste på länge. Vissa dagar har varit toppen, och andra så har jag faktiskt gått hem och lagt mig. Jag har nog hunnit med det mesta de senaste sex dagarna, återföreningar (fast ändå inte), felskickade sms, plugg, prov, städning, bråk, blivit dumpad och blivit tillsammans.

Känslomässigt så har jag nog inte varit såhär förvirrad på länge. Det blir lätt så när saker som inte ska vara okej helt plötsligt är mer än okej, till och med bra. Medan annat som är stabilt svajar, fast efter jag har överreagerat gånger tolv så berättar någon att det inte är så farligt. Man vet att man borde lita på sig själv, men när man slutar att berätta vissa saker så blir det så lätt att man håller käften och inte säger något. Och visst, det är smart i vissa lägen. Men det är ju inte jag? eller?

Var och såg hockey ikväll, den sporten fascinerar mig verkligen. Matchen jag såg var derbyt mellan Sudret och Visby/Roma, matchen gällde ingenting eftersom båda lagen är klara för alltvåan, men vilken intensitet! Domaren satte tidigt i matchen gränsen för var som var tillåtet, och det var ganska mycket. Vilka tacklingar och fula knep dom tar till. Vissa tacklingar är så klockrena att man inte kan låta bli att imponeras och andra sådär tuffa att man blir rädd. Och det är verkligen otroligt att det kan bli en sådan stämning i en ishall, ojoj. Där kan man snacka om detet, primitiviten är tydlig, munnen glappar hela tiden och man har aldrig knytnävarna långt borta.

Det var en relativt grisigmatch, ganska lågt fokus på pucken och mer på tacklingarna och efter ett tag blev det som en liten tävling; Vem kan smälla hårdast i sargen?. Men så finns det undantag, jag pratar förstås om Johan, hur kan jag låta bli att nämna honom? Om man bara kollar överlag på matchen så kanske han inte syns så mycket, eller klart han syns, men inte sådär överdrivet som man antar att en talang som han ska göra. Men titta närmare, se på det faktum att han sällan och aldrig står felplacerad, se på passningarna som går där man som minst väntar det, se på framspelningen till Hamptons 2-1, där han helt enkelt håller i pucken, glider och sedan gör en krosspass på två-tre meter och ger Hampton öppet mål. Det är verkligen detaljerna och flytet som gör det. Och nu är han verkligen på väg, Danmark på måndag med U16-landslaget och snart Brynäs. Men som sagt, jag smörar och hoppas att han kommer ihåg mig om ett par år. ;)

Tack och godnatt.

Ett hyllningsinlägg.

Satt för en liten stund sedan i ett grupprum tillsammans med Edvard och Beno och pratade och skrattade då det ringde i min telefon, 'Björn hem' ringer stod det och när jag svarade så var det en smått euforisk pojke i andra änden. Han säger att han måste berätta något för mig, jag går då ut från grupprummet eftersom jag antar att det är något av känslig karaktär. Björn börjar då med lycklig röst berätta om sin promenad hem från bussen, det hade regnat helt otroligt mycket och han blev blöt in på bara skinnet.

Jag kan knappt med ord beskriva hur glad han var över vad som hade hänt honom. Att det kunde göra någon så lycklig att gå hem, plaskvåt i regnet och lyssna på libertines, (som var det enda som kunde höras genom vinden), hade jag ingen aning om. Något som är ännu mer fascinerande är hur lycklig det gjorde mig att vara den han ringde för att delge den här händelsen (som kan verka meningslös, men var snarare tvärtom). Det gjorde verkligen min dag (det, och att jag fick lyssna på maskinen på mattelektionen (tack edvard) och att simon bjöd på efterrätt i dessan (tack simon))

Att uppskatta sådana tillfällen i livet, att välja att bli uppfylld istället för nedslagen, är det som gör att Björn är en människa man vill ha nära. Många dagar är det en fröjd att umgås med någon som döljer sin sårbarhet (ack så medvetet) bakom humor, ironi och en hel hög med information. Att han är bra på att ge stöd är något jag personligen fått uppleva den senaste tiden, många gånger har allting känts åt helvete men Björn gör en på bra humör igen (eller så gör han något så otroligt dumt att man helt tappar fokus på det som var åt helvete)  Självklart har han dåliga sidor också, (självgodhet är en av dem, självklart) Men många kan man ha överseende med, om man håller andan, räknar till tio och ser bortom det som just gjorde väldigt ont. Men han är ärlig och han kan be om ursäkt, det räcker för mig.

Är det nu jag ska tacka Björn för att han är delaktig i mitt liv och säga att jag är väldigt glad att jag lärt känna honom?


Prov, matte och håla.

Jaha, efter gympaprov och en oproduktiv mattelektion har jag nu slutat och sitter och hänger i biblioteket. Jag ska snart gå o skriva klart engelskan, yes in deed. Var och åt med tre av mina favoritkillar förut i dessan, dom t.o.m skålade för mig, det är ju så att man blir rörd. Men nu är det bara jag och Edvard kvar, (dock har vi sällskap av beno och det är inte att underskatta) eftersom simon hade lektion och björn sprang mot bussen.

Jag fick en förfrågan om att skriva ett "roligt" blogginlägg, det första som slog mig var; hur då roligt? Kvalitétshumor eller så låg att det blir fånig? Internrolig eller så att andra tycker att det är kul? Så jag skiter i det, eftersom jag inte är så himla rolig naturligt så blir det bara fel. Jag hoppas att mina kompisar tycker om mig iallafall, även fast jag inte så himla roligt jämt. (eller aldrig)


En stark decimering.

Sitter på spanskan, med ett väldigt stort bortfall av människor. Har en liten aning om att det kan bero på sävefesten igår, tur att Edvard är här och håller mig sällskap så jag slipper känner mig borttappad. I övrigt så har jag John och André till vänster, båda två med sina ganska lika dator-uttryck i ansiktena, Beno har vrickat foten/benet och är nära tårar och Markus ser väldigt fräsch ut för att ha festat igår. Filip, Tom och Amanda sitter också här, men dom ser ut som dom mest alltid gör (vilket är väldigt positivt).

Igår umgicks jag med min kära mor hela eftermiddagen och kvällen, det var riktigt kul. Kan det bli annat när vi köper likadana stövlar och mamma håller på att köra på två stackars oskyldiga människor med bilen? Det kallar jag kvalitétstid.

Femton dagar kvar.

Nej, jag har inte räknat fel på hur många dagar det är kvar till julafton, utan det är femton dagar kvar tills Mikkson kommer hem ifrån Brysselkål-land. Jag hade länge försökt dölja den här bloggen för henne, men nu har jag blivit huggen i ryggen. Någon har glappat och helt plötsligt var hon överallt! Att jag sedan fick reda på att det var med telefonhot hon hade fått sin vilja igenom spelar ingen roll, jag är blottad.

Mix gjorde i rask takt slut med mig, eftersom jag inte uttryckt mina känslor för henne någostans här i bloggen, men (som väntat) kom hon krypandes tillbaka två minuter senare där hon till och med drog in katten i det hela. Och ni som känner oss vet att när katten omnämns, då är det verkligen seriöst.

Jag känner mig väldigt spänd inför Mikkas hemkomst, har länge filat på mitt aj-löv-ju-tal som jag tänkte dra i hamnterminal-högtalarna, vilka kläder jag ska ha på mig är självklart bestämt sedan länge och vattenfast mascara är väldigt inhandlat. Nu är det bara att vänta. Jag skíter i lovet, jag skiter i lovet, bara hon kommer hem.

Hemligt meddelande till Klump; Du är omnämd, ett av m:en i människorna i mitt liv är du. <3


Citat att minnas och begrunda.

"-Var hittar man beskärning?
- emo.se."


"Det är fysikens enkla lagar, häll snabbt så blir det fortare klart!"


Onödig uppdatering.

1. Kom precis på att jag lovat mamma att ge katten mat.
2. Kom precis på att det är en låt som jag i flera år har undrat vad den egentligen handlar om, ska nu göra slag i saken och kolla upp texten.
3. Jag borde plugga.
4. Jag längtar till kvällsmaten eftersom mamma just plockade upp kycklingfiléer ur frysen.
5. Det är ganska drygt att sitta här och vänta på att antingen björn eller andré ska logga in på msn så jag kan få dator-hjälp. Ingen annan på min kontaktlista är till någon hjälp.


Födelsedag, förkylning och fest.

80-tals grejen igår var väldigt, väldigt trevligt! Det var Sanna och Amanda som bjudit in mig, Hugo, Milly, Benjamin, Tom, John och Jonte till flygande jakob, konserverade päron och chippa. Jag och Hugo hämtade inspiration från This is England så Hugo var skinhead och jag var hans bitch. Måste erkänna att det var lite snålt med 80-tals kläder i min lägenhet. Milly å andra sidan var helt rosa i ansiktet, ja över hela kroppen faktiskt, men tro inte att hon inte var lika snygg för det, (din rumpa är verkligen speciell för mig, raring. haha) Vi dansade till riktigt härlg musik, såg på idol, och som vanligt så raggade alla på alla. Verkligen hur kul som helst.

Jag är dock väldigt, väldigt sjuk. När jag vaknade imorse kändes det som om jag inte sovt något alls, men Gurki fyller år, (14, jag har fått det bekräftat) och då ska man sjunga. Men jag måste säga att jag blev lite orolig när jag tyckte att pappa sjöng att Gurka skulle skjutas långt innan det kommer på riktigt i sången, men jag hoppas att jag hörde fel.( pappa förnekar allting) Sedan blev det frukost där vi började diskutera pengar, något som alltid skapar en lite hätsk stämning hemma hos oss, nu har pappa och gurka åkt till stan för att spela hockeyn (överraskande) och jag sitter här. Men det är väl inget fel med det antar jag.


RSS 2.0