En blogg om längtan,

Efter en kort skoldag vandrade jag och Ella till ÖB för att spendera kvalitétstid med varandra och skvallra om det senaste som hänt. Inköpen blev lite schampoo och tuggummi, dum-ÖB dock som inte ville ha Ellas kort. Bulle. Efter den lilla utflykten som tog ungefär 19 minuter så bestämde vi oss raskt för att våldgästa André, som precis hade blivit själv eftersom Björn hade körlektion, med motiveringen att hade jag redan varit där varje dag den senaste veckan så fanns det ingen anledning att bryta denna vana. Först tänkte vi spela det där otroligt coola (dock inga vapen) bilspelet med ratt och grejer, men vi fastnade i paint. Vi målade av oss själva och efter mycket om och men så gjorde vi om en Björn-bild till Supermannen, det blev en "Kent Clark aka Super-Björn<3" för att muntra upp honom lite. André var sådär underbart tillmötesgående som vanligt så det blev ett riktigt trevligt besök.

Vid halv fyra tog jag bussen till Hemse där det var träning, lika roligt som alltid. Fick även en uppenbarelse under "åka-snett-över-egen-zon-få-en-hård-pass-sväng-väggpass-med-dig-själv-och-sargen-och-sedan-mål"-övningen som vi hade, värsta smarta grejen att säga; "Det är bättre att göra misstagen själv för då kan man iallafall påverka hurvida någon kommer göra något för att åtgärda dem" Jag har nu ingen aning om hur det här låter out in the open, men i mitt huvud lät det väldigt logisk.

Efter träningen bestämde jag mig raskt för att åka hem till skogen för att få sova hemma. Jag har inte varit hemma på 12 dagar, och det är faktiskt alldeles för länge för mig. Upptäckte hur mycket jag hade att berätta för min kära mor som dock endast såg aningens förvirrad när jag gick upp i en extrem hög hastighet för att hinna berätta allt jag kom på innan jag glömde bort det igen. Pappa ska tydligen köpa en gapstuck, men som alla andra konversationer så spårade den här också ur och i slutet handlade den mer om matbackar som tydligen hade åkt till USA. Det är sällan jag ser något sorts sammanhang i samtalen i min familj (eller i mina egna tankar heller för den delen)

Jag hade något mer jag skulle skriva, men eftersom jag tydligen både tänker och pratar snabbare än jag skriver så hann jag glömma bort det. Hur ska man gå tillväga with problems like mine?

Just det ja, jag hade världens läge att snärta till Gurka med handen på hans jeansklädda ben. Detta brukar göra jätteont på honom, men såklart så bakfire'ar hela planer och min nagel på ringfigret är nu väldigt öm. En del straffar Gud med detsamma.

Sitter i biblioteket och ska skriva färdigt rapporten till samhällhistoriaengelska arbetet, alla andra är på lunch, men jag tryckte i mig en kladdkaka med alldeles för mycket grädde i kaffis så jag är nöjd. Hedvigsoppa är inte riktigt vad jag kallar mat heller.

Springsteen sjunger i mina öron, om hur det man gör för att överleva sårar dem man älskar. Han säger saker som jag inte kan låta bli att ta åt mig. Finurligt hur en 58-årig(?) man från USA kan säga precis hur jag känner. Vi är nog själsliga tvillingar, det tror jag stenhårt på. Det är dock lugnande att sitta här alldeles själv, helt av-pluggad i från världen (mina lurar lämnar inga tjuvlyssna-möjligheter) och bara vará helt själv bland alla människor.

Vandrade med en vän i innerstaden igår i nästan en timme. Det var jobbigt, både för själen och benen. Benen pågrund av backarna och själen för att kontakten är borta. Jag känner inte längre igen dig, vi har tappat det mesta och det finns inte något jag kan göra. Jag är inte den som ger, är aningens träden av mig. Men jag har blivit bättre på att se när det inte längre är någon idé. Men det är ingen fara, avstånd ger perspektiv.

Nu regnar det utanför mitt fönster, och Bruce sjunger att han inte tänker på någon annan än mig.

Jag kan inte göra något åt att jag känner så som jag gör, jag känner mig som en lagomstor nolla. En lagomstor nolla som fuckat up relationen med två människor jag uppskattar genom att bara vara mig själv och göra det jag trodde var rätt. Den ene har dock lämnat ett djupare märke i mitt hjärta. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig i ett sådant fruktansvärt underläge, jag avskyr att jag inte kan göra något. Nej, jag räknar inte det här som att göra något. Jag är sanslöst dålig på att ligga i mellanläge, ge mig istället en chans. Jag vet var du sagt, vad du sagt mer än en gång men jag kan ändå inte låta bli att tvivla. You can't loose someone who doesn't want to get lost, varför känns du då så avlägsen?
(kanske är det dags att för en gångs skulle se handling framför ord, ord är alltför ofta falska)

Tillbaka till verkligheten i måndags, skönt med lite struktur i vardagen igen. Även fast min måndag gick så åt skogen att jag inte kunde göra annat än skratta åt det. Nej, det har varit en berikande vecka. En klass är egentligen ett fascinerade fenomen. En grupp människor bestående av dina vänner, några du kanske träffat tidigare och en hel del som du kanske aldrig skulle ha haft något med att göra. Allihopa inkastade i varandras vardag där vi helt enkelt inte kan göra något för att inte påverka varandra på ett eller annat sätt. Man tvingas att fungera ihop, och i vissa fall går det bättre än andra. Det handlar väl mycket om vilken inställning man har, jag själv går in med inställningen att få kontakt med så många som möjligt. Eller, det är väl inget jag tänker på längre, det kommer bara naturligt. Det bottnar i ett intresse för människor och en förmåga att bjuda på sig själv. Lördagar är en bra dag att inse saker, att så länge man inte förväntar sig något så blir man glad. Man blir glad när människor hör av sig out of the blue, man blir glad när människor visar uppskattning. Men jag kan ju inte hålla det där. Jag fäster mig även fast jag lovat mig själv att inte göra det, och helt plötsligt så känns det i hjärttrakten när man väntar på något som inte kommer.

Gårdagskvällen var en hisnande historia med det mesta som en saga ska innehålla. Det jag minns bäst är känslan när jag insåg att jag inte kunde kramas med flera, inte kunde känna mera för då skulle mitt hjärta explodera. Jag stod mitt i virrvarret med alla mina favoriter (nästan) och vi kramades, pussades och delade våra hjärtan, om så bara för en liten stund. Jag svävade, upprymd av alla människor som jag ville ge all min kärlek till, och som är så villiga att vara med mig, prata med mig och hålla mig nära. Dock saknade jag några av delarna som utgör mig, med dom fanns i mina tankar.

Klockan 16.47 dagen efter åker vi ut förbi Skrubbs för att åka hem till skogen. Jag sitter med 'Sail away' i öronen, Sannas kamera är tung i mitt knä och jag är avskärmad från resten av världen. Det är mörkt, det enda ljus som är tydligt är strålkastarna på bilarna som vi möter med en lugnande oregelbundhet. Mina ögon tåras samtidigt som jag ler, det här kommer bli året som jag ska minnas med kärlek. Det här är året när vi ska ta revansch, vi som grät för mycket under 2007, vi som till slut fick så mycket att bära att kroppen och huvudet sa ifrån, vi som blev lämnade och för oss som vill så mycket. Och jag tänker vända ryggen till det som skadar mig. För första gången på flera år så kände jag mig inte ensam när tolvslaget kom, istället var jag alldeles varm i bröstet, i huvudet, ja överallt.

(doppa inte bröd i mammas cremefraiche, då klipper hon till dig med en visp i huvudet.)

Man kan inte tvinga någon till något, eller snarare, jag vill inte tvinga dig till något. Dock slutar jag att tänka när besvikelsen över att jag inte riktigt fick svaret som jag hoppades på slår till. I guess you always do as you please. Spend time with the people you want to spend time with. You call those who you wish to speak with, and you miss those who has left a mark in your heart.

Det här året som kommer ska inte bli likadant. Jag tänker inte bli bränd igen, om det så betyder att jag inte ens ger mig in i elden. Så känns det iallafall nu,