En blogg om längtan,

Jag är så fruktansvärt karaktärslös. Jag har inga problem med att bestämma mig, men sedan att uppehålla detta beslut går ständigt, ständigt åt helvete. Jag är också missunnsam (äckliga ord), egoistisk, självupptagen och har kraftiga svartsjuke-tendenser. Och framför allt detta så är jag patetisk. Jag är faktiskt den mest patetiska människa jag känner till. No kidding. Och inte nog med det, jag är dålig på att dölja min patetism, återigen min dåliga karaktär som gör sig påmind.Jag kommer heller inte ihåg hur det känns att ha enstolthet, den är long gone missing.  Jag är inte full med självförakt, jag är självförakt.

När jag var liten var sommaren en oändlig frihet. Nu har sommaren passerat med hastigheten av en concorde och frihetskänslan sliter i sin frånvaro. Idag står jag själv på en plattform, och vinden blåser hårt. Om jag slappnar av, inte längre håller i allt som förut var så välbekant, så kan jag flyga. Men jag kan också falla hårt. Vinden väljer själv om den lyfter mig eller ej, allt jag kan göra är att hålla ut armarna och förbereda mig på smärtan när jag faller platt, eller försöka föreställa mig känslan av makt när jag flyger för att kunna ta tillvara på ögonblicket det när det händer.

"Man kan aldrig inte förvänta sig att lycka ska vara längre än ett ögonblick"

Stångaspelen blev precis så underbar som den skulle, fyra dagar i en bubbla. När dimman av damm lättat gled vi upp med med triumferande victortyfingers höjda över våra huvuden. Årets låt blev nog 'Bag in da box', visserligen kom den inte in i bilden förren på söndagen men den med ständig upprepning och tillhörande dans blev den svårslagen. Det var ännu mera nice att dagarna spenderades med, förutom Lau VI,  Tom och Eddie, grabbar av kaliber.

Stångaspelen är mina fyra favoritdagar på hela året. Det sitter liksom i ryggmärgen, pärken, spelet, reglerna, känslan, inhuggen, adrenalinet, människorna, regnet, solen, glassen, laulägret, skratten och glidandet från plan till plan. Det är svårt att sätta ord på, men det har varit en självklarhet sedan barnsben, jag kommer inte ens ihåg när jag började spela pärk. Vi har alltid spelat pärk. Idag förklarade jag och pappa reglerna för ett turist-par som aldrig hade varit på gotland förut. Mannen blev otroligt imponerad när min far förklarade att han tagit sina barn till Speli varje år sedan vi föddes, såsom hans pappa tog honom dit, och farfars pappa innan honom. Det är inte en upplevelse eller ett evenemang, det är ett fenomen.

Att backa bakåt till något som inte förde med sig något bra tidigare. Jag vet inte. Men jag behöver något som får allt annat att fungera.

Igår hade jag en väldigt trevlig kväll. Jag tycker om mina vänner, för dom kan man skrika på, säga konstiga saker till, flirta ohämmat med, porra sig med och kramas med. Och dom tycker fortfarande om en. Det är så det ska vara, även fast man inte har setts på länge så kramas man och efter att man har sagt 'det var så läääängesedan, ur är det med dig?' så är allt som vanligt och man skrattar och kramas ännu mera. Sedan fanns det dom som man träffar ofta, men det gjorde ingenting att dom var med, för jag tröttnar aldrig. Jag kan skratta och kramas hur länge som helst! (jag fick kramas med Edvard! Om något, så gjorde det min kväll)

Jag fick med mig en riktig snygging hem, och vi samtalade om allt möjligt som vi inte hunnit med de senaste två veckorna. Det var mys, och idag hade vi roligt i soffan fär vi satt med hela min familj och skrattade och var konstiga.

Men efter min snygging åkte så blev det inge bra. Nej, det som pockat på min uppmärksamhet de seanste veckorna gick till attack hårdare än normalt och jag blev så arg och ledsen på samma gång. Mest arg för att dölja att jag var ledsen. Tur att jag var ensam hemma.

Men nu är det bra igen. För stunden iallafall. Jag fick säga vad jag hade on my mind och då lättate trycket i bröstet som långsamt har kvävt mig tills jag ibland inte kunde andas. Nu lyssnar jag på Radiohead, hej jag heter elin och har fastnat nu, typ ett halvår efter alla andra. (inte T&M då, som har dyrkat dem fåårävver.)

Puss.

(varför slår hjärtan på fel sätt?)

Then take me disappearin' through the smoke rings of my mind,
down the foggy ruins of time,
far past the frozen leaves,
the haunted, frighten trees,
out to the windy beach,
far from the twisted reach of crazy sorrow.

Yes, to dance beneath the diamond sky with one hand waving free,
silhouetted by the sea,
circled by the circus sands,
with all memory and faith driven deep beneath the waves,

let me forget about today until tomorrow.

Mina ögon har alltid varit fult grå-blå-gröna. Melerade, som det så fult heter. Men idag så såg jag att jag har ändrat ögonfärg, det gröna har försvunnit och mina ögon är numera enbart grå-blå. Jag är dock lite besviken, för om ögonfärgen nu skulle ändras så kunde jag väl ha fått en hel färg iallafall, helst grön eller brun. Men mest så vill jag har rök-grå ögon, för då kan man ha ett fantastiskt grått sidenfodral som framhäver ögonen perfekt. Så står det iallafall i Sidney Sheldon böckerna jag brukade läsa när jag var yngre.

(skit-borlänge, skit-glasgow och skit-tyskland)

Idag har jag tänkt mycket på framtiden. Först tänkte jag på framtiden när jag var och fikedede hos farfar. Med mig hade jag kameran, och då tog jag många bilder för helt plötsligt kom jag på att det kommer komma en dag då farfar inte längre finns. Då huset inte längre kommer att vara hans, och då alla saker som alltid stått på samma platser inte längre kommer att stå där. Så jag tog kort på allt som jag kom ihåg något om. Jag tog bilder på allt ifrån tavlor och klockor till skänken där vi lekte kontor när vi var mindre. Det enda jag inte hittade var ett bröllopskort på farmor och farfar. Nu när jag tänker efter så kan jag inte komma ihåg att jag någonsin sett något. Jag tog också kort på utsiken från alla fönster på övervåningen. Så nu kommer jag aldrig att glömma.

Andra gången jag tänkte på framtiden var när jag och Mix stannade till vid pärkplanen där grabbarna stod och väddrade. Vi stod där och tittade på hur stora dom hade blivit, hur stora vi har blivit, och om hur det kommer bli nu när några av dem flyttar. Och då undrade jag för mig själv hur det kommer se ut om tio år? Kommer alla vi att umgås när vi får barn, så som våra föräldrar gör och har gjort i all tid. Men alla dom är ju kvar härute, det kommer väl inte vi att vara? När kommer vi sluta komma hem varje sommar? Alla dom som åker iväg kommer ju alltid tillbaka, vad händer när vi slutar göra det? Vad kommer hända med våran lau-familj? Med dom som jag inte kan beskriva min relation till, utan som bara är där. Men vad är jag utan lau?

Sommarsystrar - Judy Blume
En berättelse om hur Victoria blir ibjuden att spendera somrarna med sin bästa vän Caitlin och henne familj på Martha's Wineyard. Man får följa deras uppväxt, känsloliv och relation till varandra mestadels ut Victorias synvinkel. Boken berättas både i objektiv- och jag-form, då ifrån flera olika personers perspektiv. Boken blir tunnare och tunnare emot slutet och är en helt okej bok att läsa, men lämnar inget större avtryck dåslutet lämnar mycket att önska. Är inte en karakteristisk sådan, men väl en tjejbok.

Molnfri Bombnatt - Vibeke Olsson.
Boken handlar om hur Hedwig Johansson (f. Mauer) återberättar sina upplevelser från andra världskriget. Att hoppa mellan tidpunkten kan ibland förstöra historer, men i det här fallet ger det snarare berättelsen ett djup. Ibland kan det vara lite svårt att hänga med, men det blir klarare och klarare desto närmare slutet man kommer. En klart läsvärd bok som ger ett lite annorlunda perspektiv på andra världskriget.

Om jag skulle skriva upp en lista på saker jag borde göra, så skulle den listan bli lång. Jag borde städa mera, jag borde träna mera, borde spara mera, planera mera, engagera mig mera, socialisera mera, uppleva mera, vara tacksam mera, vara smartare mera, självständig mera. Men jag är trött så jag ska se till att sova mera.

Hanna är påväg till Cannes, Edvard har tagit körkort, Ella har blivit bestulad på sin plånbok, Andrés lägenhet är såld och Cassie ville inte ha något ragg på skolavslutningen, min aura är aningens ur balans.

(jag har gett upp, jag orkar inte med det här längre. och speciellt är jag trött på att människan inte är funtad att bli kär i den som är bäst lämpad. Det är faktiskt inte värt det)

Jag börjar jobba imorgon och har nu lyssnat på alla Roxettelåtar som finns på jutjube.

Hon följer i dansen precis vart han vill
Han för och hon följer, lätt som en vind.

Igår hade jag en toppendag med allt vad sommar innebär. Hanna, Sanna, Tom och Edvard gästade mig ute på landet och vi åkte och badade, hoppade studsmatta, spelade fotboll och pärk och avslöt med att grilla o äta rabarberpaj. Det gjorde mig glad i själen att ha dem här.

Igårkväll läste jag i en bok som helter 'Självkänsla nu!'. I den boken räknar författaren upp sex eller sju punkter som varnartecken för dålig självkänsla, jag stämde in på allihopa. Hon skriver saker som när jag läser dem känner mig dum för att jag inte har förstått tidigare. Nu tänker jag fortsätta läsa och lära mig hur jag ska göra för att få en bättre självkänsla.

När Hon pratade om hur Han var när De träffades så fick jag det bekräftat för mig att jag är väldigt lik Honom. Hon talade om saker som om Hon berättade om mig, saker jag inte pratat om med någon. Hon satte ord på det som jag trodde att jag var ensam om, och Hon märkte det inte ens själv. Dock känns det att få reda på det nu, och av Henne. Jag skulle vilja tala med Honom om det istället, jag skulle vilja att Han berättade det för mig. Jag skulle vilja att Han sa till mig; "Vi är lika, du och jag." För jag vill vara lik någon. Men jag vet att Han inte säger sådant, och det måste jag försöka förstå. Men nu vet jag iallafall att jag är lik någon.

Sedan talade Hon om sig själv, vad som hade märkt Henne. Hon trodde inte att jag skulle förstå, men det gjorde jag. För jag känner nu så som Hon kände då, återigen satte Hon ord på mina känslor. Jag har inte brytt mig om att förklara tidigare, för jag trodde inte att Hon skulle förstå, men nu behöver jag inte förklara längre. Jag sa att jag kände likadant, och Hon visste.