Den vinner som är träden, den förlorar som ger upp.

För mycket att säga, ord som egentligen ska hållas osagda. Jag vill bara att allting ska fixa sig. Jag vill vara med de människor som jag håller kära. Jag är trött på att inte tro på mig själv, på att strula till det mesta, på att inte veta var jag har vissa personer. Och mest är jag trött på när mina känslor styr mig mer än jag vill, när jag känner saker jag inte vill känna. Jag blir bara så himla ledsen.

Och tillsammans flyger vi söderut

En dag fylld av människorna jag avgudar, det blev en spontan fika med André och Max och dom blev sedan avbytta av Sanna. Vid sex kom Gardis och plockade upp mig, och efter en klippning med kökssax så står han nu och gör iordning kroppkakor till oss. Och med Håkan i högtalarna så tror jag inte att det kan bli mycket bättre. Eller förresten, nämnde jag att tjejerna kommer hem och kollar på film hos mig ikväll? Puss.

Sometimes it's like someone took a knife, baby edgy and dull, and cut a six-inch valley through the middle of my scull.

Tillbaka till verkligheten i måndags, skönt med lite struktur i vardagen igen. Även fast min måndag gick så åt skogen att jag inte kunde göra annat än skratta åt det. Nej, det har varit en berikande vecka. En klass är egentligen ett fascinerade fenomen. En grupp människor bestående av dina vänner, några du kanske träffat tidigare och en hel del som du kanske aldrig skulle ha haft något med att göra. Allihopa inkastade i varandras vardag där vi helt enkelt inte kan göra något för att inte påverka varandra på ett eller annat sätt. Man tvingas att fungera ihop, och i vissa fall går det bättre än andra. Det handlar väl mycket om vilken inställning man har, jag själv går in med inställningen att få kontakt med så många som möjligt. Eller, det är väl inget jag tänker på längre, det kommer bara naturligt. Det bottnar i ett intresse för människor och en förmåga att bjuda på sig själv. Lördagar är en bra dag att inse saker, att så länge man inte förväntar sig något så blir man glad. Man blir glad när människor hör av sig out of the blue, man blir glad när människor visar uppskattning. Men jag kan ju inte hålla det där. Jag fäster mig även fast jag lovat mig själv att inte göra det, och helt plötsligt så känns det i hjärttrakten när man väntar på något som inte kommer.


Aggressively we all defend the role we play

Jag vet inte om jag har tagit ett eftertänksamt beslut som kommer att stärka mig eller om jag har kastat mig tillbaka in den destruktiva spiral som uppehöll mina tankar under så lång tid.

Jag är antagligen bara en svag människa som innerst inne inte kan stå själv.

You are my centre when I spin away

Gårdagskvällen var en hisnande historia med det mesta som en saga ska innehålla. Det jag minns bäst är känslan när jag insåg att jag inte kunde kramas med flera, inte kunde känna mera för då skulle mitt hjärta explodera. Jag stod mitt i virrvarret med alla mina favoriter (nästan) och vi kramades, pussades och delade våra hjärtan, om så bara för en liten stund. Jag svävade, upprymd av alla människor som jag ville ge all min kärlek till, och som är så villiga att vara med mig, prata med mig och hålla mig nära. Dock saknade jag några av delarna som utgör mig, med dom fanns i mina tankar.

Klockan 16.47 dagen efter åker vi ut förbi Skrubbs för att åka hem till skogen. Jag sitter med 'Sail away' i öronen, Sannas kamera är tung i mitt knä och jag är avskärmad från resten av världen. Det är mörkt, det enda ljus som är tydligt är strålkastarna på bilarna som vi möter med en lugnande oregelbundhet. Mina ögon tåras samtidigt som jag ler, det här kommer bli året som jag ska minnas med kärlek. Det här är året när vi ska ta revansch, vi som grät för mycket under 2007, vi som till slut fick så mycket att bära att kroppen och huvudet sa ifrån, vi som blev lämnade och för oss som vill så mycket. Och jag tänker vända ryggen till det som skadar mig. För första gången på flera år så kände jag mig inte ensam när tolvslaget kom, istället var jag alldeles varm i bröstet, i huvudet, ja överallt.

(doppa inte bröd i mammas cremefraiche, då klipper hon till dig med en visp i huvudet.)


Do as you please

Man kan inte tvinga någon till något, eller snarare, jag vill inte tvinga dig till något. Dock slutar jag att tänka när besvikelsen över att jag inte riktigt fick svaret som jag hoppades på slår till. I guess you always do as you please. Spend time with the people you want to spend time with. You call those who you wish to speak with, and you miss those who has left a mark in your heart.

Det här året som kommer ska inte bli likadant. Jag tänker inte bli bränd igen, om det så betyder att jag inte ens ger mig in i elden. Så känns det iallafall nu,


This is one for the good days

Mitt telefonberoende har nått nya, oanade höjder. På en tidsintervall av 10 timmar igår så spenderade jag ungefär 7 och en halv i telefon. Stabilt?

Blev även väckt med en smärre hjärtattack då Gunilla ringde och jag trodde att jag hade sprängt bastun.

Ska vi bilda klubb, Tom?

Jag har blivit kär. Radioheads Videotape har gått på repeat i mina högtalare helt kvällen. Något annat som hörts i mina öron är Sannas ljuva stämma. När vi lagt på så insåg jag hur mycket jag har saknat dig i mitt liv.

-2oo7.

Läser lite överallt människors sammafattningar om året som gått, jag känner mig då självklart manad att göra detsamma. Ett av de svåraste åren i mitt liv började med att jag vaknade upp i en situation som jag inte borde ha behövt befinna mig i vid min ringa ålder. Det tvingade mig att ta beslut och sätta mig själv främst. Lagom till sommaren hade jag börjat snärja in mig själv så det blev två månade fyllda av känslostormar som som svepte omkull allt löst omkring mig. Att roa mig är dock något som jag lyckats med under hela året, men det är väl ganska tyspiskt mig, upp som en sol och ned som en pannkaka, alltid nära till både skratt och gråt. Sommaren svischade förbi med jobb, fest och för lite bad. Augusti förde med sig en klass som forserade rakt in i mitt hjärta. Och hade det inte varit för alla skratt, all gemenskap och all kärlek så hade det varit en svart höst. För nu brakade det, ett bråk för mycket och ett uppbrott som lämnade djupa spår hotade att släcka min annars så starkt lysande levnadsglädje. Självrannsakan blev oundvikligt men att inse och hantera sina egna fel är väldigt psykiskt påfrestande. Med hjälp av den värme som omgav mig så höll jag mig flytande.

Det är svårt, det här med att bli äldre. Mer ansvar för mig själv och på ett helt annat sätt gör att det kan vara svårt att inte tappa bort sig själv. Under året som har gått så har jag framför allt lärt mig att stå för vad jag har gjort, även om jag inte är stolt över det. Jag har också fått en djupare insikt om hur det är att längta, att sakna och att älska, både mig själv, andra och så att hjärtat stryper all blodtillförsel i panik. Det som har satt sig extra djupt är insikten om hur viktigt det är att omge sig med människor villiga att dela med sig av sin kärlek.

Med alla känslor som 2007 rörde upp i bakhuvudet så är jag både nyfiken och skräckslagen inför 2008. Men jag lyssnar på mannen som sjunger i mina högtalare; Ibland får man hoppas som om himlen fanns.

Julstämning? Julstäd! Julhysteri? Julsaknad!

När jag kom vandrandes upp imorse(?) omkring tjugo i ett så upplyste min kära mor mig om att medan jag sov så hade hon bakat brändamandlar, kokt kola och haft julskinkan i ugnen i tre timmar. Jag tror att det var menat som en pik. Till mitt försvar måste jag dock säga att jag faktiskt hade ställt klockan på åtta och halv nio, men att jag sedan sov över x antal timmar är en annan histora.

Jag och min syster har städat badrummet, ut med alla lakan, skura, vika alla lakan och så in igen. Faktiskt inte så tråkigt som det låter, vi har rätt roligt ihop, jag och min älskade syster. (mest pga av att humorn blir så låg och intern att man aldrig sett maken till.) Dock stuntade vi i julmusiken utan lyssnade på springsteen, libertines och diverse annan musik. Dock blev jag lite påhoppad pga av min musiksmak. Och när jag tänker efter så är det faktiskt alltid så, min musik passar liksom inte in på någon annan än mig, jaja, min telefon blir iallafall inte kidnappad av människor som vill lyssna. Man får väl se det ifrån den ljusa sidan.

Nu ska jag gå och göra något produktivt, min kära mor har inte fått något major dampanfall som annars brukar höra julförberedelserna till, och jag är inte så nyfiken på att se efter hur långt tid det tar innan it happen.

"My mother always said; Christmas ain't Christmas until someone cries. Usually that's me." - Donkey is the shiet.

Ha en fin jul, jag saknar er alla. <3

Vill inte bli fotograferad, vill bli sedd.

Alla andra sover, allt är lugnt och stilla i skogen. Det låter som början på en dikt, kanske en juldikt. Men nej, det är bara jag som sitter här själv igen. Jag borde ha gått och lagt mig, har redan sagt godnatt till resten av familjen. Men rastlös som jag är så fungerar inte mammas hot om väckning tidigt imorgon på mig. Men nej, jag sitter här med Stairway to Heaven i, mina för övrigt nya, lurar. Och då slår det till, som det alltid gör. En längtan. En längtan till sådant som varit, till det som jag vill ska hända, till det som jag vet kommer att hända, till något annat. En längtan att komma vidare. Det är när kvällar som den här inträffar som jag inser att jag har mer att hämta, något som inte finns här. Det som finns här räcker inte till. Människorna här gör mig glad och mitt hjärta fylls av lycka och kärlek när jag tänker på er, vissa mer, andra mindre. Men ändå så sliter denna längtan. Och vad skulle jag göra utan den? Vara nöjd med att vara sjutton år och här? Hade jag inte haft min längtan, min slitande, ständigt närvarande, desperata känsla av att det finns platser där jag ska sätta mitt avtryck, då hade jag inte haft något som kunde ta mig någon vart. Någon sa en gång att; "Ambition is a dream with a V8-engine". Och det är sant, en drivkraft utan dess lite.

Bekräftelse. Bekräftelse är en fröjd att ge, en förbannelse att begära.

I don't really mind that it's starting to get to me

En trevlig kväll hos min käraste Björn igår, fick även massa plugg gjort och det var ju inte helt fel.
Har precis fått g-psyko provet avklarat så nu är det bara matteprovet kvar lite senare i e.m.
Och efter det blir det Mikka, hon kommer till gotland om ungefär en timme,
hon ringde igår och sa att hon var i sverige och vi grät båda två.
Vet inte riktigt varför, men det bara blev så.

Det är sista dagen idag, vet inte riktigt vart jag ska ta vägen i mitt liv ikväll.
Kanske stanna en natt i staden eller åka hem till skogen.
Antar att det beror ganska mycket på vad Mikkson ska göra.

Det ska bli skönt med lov, lite distans är aldrig fel.
Hoppas dock att jag inte blir helt isolerad under lovet,
det hade inte varit så värt.
Jag vill träffas, skratta och umgås.

En helt vanlig kväll hos Benzler.

Har ockuperat Björns dator eftersom han försvann mot okänd destination.
Det är ganska fascinerande hur man blir behandlad när man kommer hit,
Björns föräldrar och lillebror är väldigt trevliga och tillmötesgående,
medan Björn själv inte tittar upp från stepmania när jag kliver innanför dörren,
tar den bästa platsen framför kaminen och sedan inte rör en muskel när jag
frågar honom om jag kan få en huvudvärkstablett utan skickar ut mig i köket.
Jag sitter och väljer mellan att få ett psykiskt utbrott,
eller helt enkelt köpa en "Guide för gentlemän" till honom i julklapp.

Det är tur att jag är omgiven av gentlemän i övrigt.
(det här kan verkar som ett taskigt inlägg, men björn ber om det.)


Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart, och när jag känner så tänker jag på dig.

I desperat jakt på en vän kan du förnedras om igen.
Du skänker mer än nån kan ta,  för en sekund av nånting bra
Kan någon ge vad du ska ha?
Vill någon se vad du har sett?
Kan du nånsin hitta rätt, och få tillbaka det du gett?

(allt är så förgängligt allting kan brisera snart.)

Jag hoppas du gör så gott du kan

Det blev mys i överflöd igår när tre favorittjejer kom och åt chokladtårta hos mig.
Mycket prat, skratt och allt var bara sådär jättebra som det kan vara .
Kärlek någon ?

Jullov?
Tre veckor utan SP2h,
utan alla lyckopiller.
Jag får krama träd i skogen.


På väg bakåt/framåt fast ändå inte, jag är ju stående/påväg alldeles för sakta/fort (?)

Framåt, utåt, uppåt, bort härifrån. Jag går uppåt fast ändå halkar bakåt samtidigt som jag ligger platt på marken. Egentligen borde jag dela lite på mig, så att jag kan försvinna åt alla håll på en gång, men jag envisas med att komma härifrån hel, med att ha med mig allting innan jag börjar traska. Jag sitter ned, samtidigt som jag springer allt jag kan men ändå inte, för egentligen ligger jag platt på marken. Ska jag vänta tills alla har sagt sina omdömen ? Eller dömer jag bäst, vad jag på andra hela tiden dömer. Eller dömer ni mig utan att jag märker det? Jag står still samtidigt som jag ramlar så fort att allt svischar förbi, men egentligen ligger jag platt på marken. Det snurrar så mycket uppåt att det blir nedåt, som om att det måste vända någongång. Jag går emot mitt hjärta, följer förnuftet men tänker med hjärtat iallafall. Så jag går emot det jag tänker med för att inte följa mitt hjärta som i sin tur inte verkar följa något? Förnuftet och hjärta glider in i varandra men blir mest som olja och vatten. Och det här händer alldeles för snabbt i slowmotion medan jag ligger alldeles platt på marken.

Jag ska härifrån snart, någon som ska med?

när nätterna är som kallast och som allra längst, det är då jag saknar dig som mest.

Where have all good men gone and where are all the gods?
Where's the street-wise Hercules to fight the rising odds?
Isn't there a white knight upon a fiery steed?
Late at night I toss and turn and dream of what I need.

twå ovfer tolw.

Veckan har varit kanon, även fast det varit inlämningar och mycket plugg. Märker att jag börjar känna igen drag hos mig själv igen, glappar alldeles för mycket, pratar om folk hela hela tiden och berättar meningslösa saker som ingen vill lyssna på. But hey, back on track ? Åkte hem till skogen ikväll, drabbades då av en aurisk chock, här hemma var det ommålat i matrummet, mikron var utslängd och ersatt, när det ringde så var det fel signal eftersom vi tydligen uppdaterat oss med en ny feleton. Och det värsta av allt var det nya perkulatorn, tydligen måste man dra ur sladden på den hela tiden så fort man inte ska koka kaffet, jag kommer så starta en skogsbrand.

"fan va skabb!"

Måste uppmärksamma den person som kommenterade mitt förra inlägg med "fan va skabb!" Vad jag funderar på är om det var menat emot mig, björn, tom eller någon av mina övriga (väldigt snygga) kompisar ? Jag menar, jag är ju inte tankeläsare.

Dagens två punkter.

1. Jag har tvingat Björn att köpa nya kläder, give me credit. ;) (fick även höra att dom enda som brukar säga; Björn, klä av dig! är jag och hans killkompisar (?))
2. Tom, jag är glad att vi bestämde oss för att försöka igen, det var förskräckligt tomt utan dig i mitt liv.

Jag vågar faktiskt påstå att mina vänner är dom snyggaste på flera mils omkrets. Jag läcker kärlek så fort ni är i närheten.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0