En blogg om längtan,

Vid halv fem släpade jag mina tre fettoväskor på 51:an där Ella redan satt nedsjunken i ett säte. Vi skulle ut i ödemarken till Felicia, dock höll vi på att gå av på fel ställe, men 'mm,det gick bra'. Det hela blev en otroligt trevlig kväll med god mat, gino och 'hits for kids'-skivor som verkligen kastade en tilbaka till discot i När IF 1999. Proppmätta och redo att krypa ned i soffan för lite Greys så gick strömmen. Mor ringde från ICA Maxi och berättade att gruset spröt omkring henne och att hennes kundvagn höll på att rymma, så mycket blåste det, men hon skulle iallafall köra till Äckelslem och hämta oss.

När hon kommer fram så blåste det i princip orkan och det var tydligen inte Felicias ladugårdstak byggt för. Stora plåtbitar hade lossnat och en tredjedela av taket ställde sig rakt upp i himlen så det kom en vindby. Vi fick hänga i Felicias kök en stund i skenet att stearinljus och försöka ordna det hela en smula. Efter lite om och men så bestämde vi oss iallafall för att vi inte kunde göra så mycket utan skulle åka. Vi droppade Felicia vid hennes mormor och påbörjade den långa resan hem.

När vi kört i ungefär 5 minuter så blockeras plötsligt vår väg av ett nedfallet träd! Vi bestämmer oss för att åka mot Mästerby istället, men se där; Ytterligare ett träd! Efter att ha konsulterat mion kära far för fjärde gången så åker vi mot Klinte, men när vi även där möts av ett träd så föreslår Ella att vi ska bygga en fet ramp och helt enkelt hoppa över, hon hade nämligen sett på TV att det fungerade. Mor dissade planen och vi vände för tredje gången och satte vår kosa emot Stenkumla. Vid det här laget har den lite panikartade stämningen i bilen försvunnit och ersatts med gapskatt. Jag började ifrågasätta om Ella verkligen inte hade fuskat på Spanskaprovet för det var ganska tydligt att någon var emot oss.(väldigt otroligt att det var Gud, eftersom jag och Ella är goda kristna) MEN! När vi för FJÄRDE gången möts av ett nedfallet träd som korsar vår väg så blir Ellapropella lätt aggressiv och utropar att nu får fanimej 'Elin och Älga Bärgning AB' rycka in. (Ella+Skogsinspirerad miljö= Älga) Vi drar på oss våra skogshuggar outfitar och släpar helt sonika bort trädet från vägen. Det var hårt och Ellas mössa har fortfarande inte hämtat sig helt. Dock blir situationen fruktansvärt komisk när vi åker ca 200 m och möt sedan av tre nedfallna träd som nästan hånler emot oss.

FUCKING FUCK! Vi börjar få slut på alternativ och efter 40 minuter har vi fortfarande inte lämnat Eskelhem! Den sista vägen ut ger oss dock inga problem, ett par nedfallna träd har dock ramlat en liten bit in på vägen men vi lyckas komma förbi. Vi börjar närma oss Lau, men ska köra över När eftersom vi ska lämna av Ella, där blockeras dock vägen av först ett träd som någon håller på att demolera med en motorsåg och sedan ett andra som gubben i bilen framför oss hugger sönder med sin yxa som han hade i bilen(?) men när vi möts av ett tredje hinder, en fet gran så säger mamma, aldrig i livet och vi lämnar de andra två bilarna till sitt öde och far över Lau hem.

Lagom när vi är nästan hemma så ringer pappa och frågar vart vi är (efter två timmar, det tar ungefär 35 min att köra hem från Eskelhem) och när vi klampar in i huset så är det endast ett ljus tänt i hela huset pga av strömavbrottet. Ett ensamt gravljus på köksbänken. Det var nästan fint fram till att det kommer fram att pappa ligger i beckmörkret i soffan i vardagsrummet och ger mamma en smärre hjärtattack.

Idag har det inte hänt så mycket, förutom att jag råkade tappa mitt lypsyl i kyrkan under begravningen, tappade det igen och bilnycklarna under kaffet, spillde tårta på duken och sedan svor högt när alla precis tystnat för att lyssna på prällen.

Peace out.

Sitter och tänker på saker som försvinner iväg, människor, plaster och ögonblick. Det känns ibland som om alla bevis för att något har hänt/funnits kan försvinna, helt plötsligtkan man inte vara helt säker på att det har hänt. Kvar finns bara en förnimmelse av något som än kan få en att le eller den dova smärtan av något som slog till dig väldigt hårt. Vad ska man göra för att unvika det? Eller ska man inte göra något åt det. I vissa svaga ögonblick så drabbas jag av något som enbart kan likna panik, jag vill behålla allting eller gå tillbaka till något som sedan länge är borta. Jag vet att man ska titta framåt, och att ånger är bland det mest onödiga som finns, men det smärtar mig att behöva lämna vissa saker bakom mig. Saker som jag vill ha med mig, saker som är jag. Eller kanske den jag vill vara. För om jag har det där med mig så kanske jag inte tappar bort mig, något som jag känner igen. Jag har aldrig varit bra på att tänka rationellt, jag har bara en tendens att antingen såra mig själv eller om det är någon som är dum nog att se bakom allt jag är, så sårar jag garanterat personen istället. Jag vet inte vad som är värsta faktiskt.

Vattumannen (21/1-18/2)
Du är uppfinningsrik och du lutar åt progressivitet. Du ljuger mycket och ofta. Du upprepar samma misstag gång på gång eftersom du är korkad. Alla tycker att du är ett jävla svin.
 
 Fiskarna (19/2-20/3)
Du är en pionjär och tycker att de flesta människor är skithuvud. Du är snabb att ge igen, otålig och full av goda råd. Det enda du gör är folk du möter förbannade. Du är snarstucken. 

 Väduren (21/3-20/4)
Du har livlig fantasi och tror ofta du är förföljd av Säpo eller PRO. Du har lite inflytande på dina vänner och folk avskyr dig för att du skryter med den lilla makt du har. Du saknar självförtroende och du är en allmän nolla. 

 Oxen (21/4-21/5)
Du är praktisk och ihärdig. Du äger stor beslutsamhet och arbetar som fan. De flesta tycker att du är envis och tjurskallig. Du är bara en jävla kommunist. 

 Tvillingarna (22/5-21/6)
Du är intelligent och snabbtänkt. Folk gillar dig eftersom du är bisexuell. Du tenderar att vänta dig för mycket tillbaka i förhållande till vad du ger. Det innebär att du är en snål jävel. Tvillingar är ökända för incest. 

 Kräftan (22/6-22/7)
Du är sympatisk och förstående när det gäller andras problem, vilket gör dig till en lättlurad sate. Du skjuter alltid upp saker. Det är därför du alltid kommer att gå på A-kassa och tära på samhället. Alla som sitter i fängelse är kräftor. 

 Lejonet (23/7-23/8)
Du ser dig själv som en född ledare. Andra ser dig som en idiot. De flesta lejon är bråkmakare. Du är fåfäng och tål inte kritik. Din arrogans är direkt vedervärdig. Lejon är tjuvaktiga slynor och får ut mer av onani än sex. 

 Jungfrun (24/8-22/9)
Du är den logiska typen och hatar oordning. Din pedantiska attityd gör dina vänner och arbetskamrater fysiskt sjuka. Du är kall och okänslig och somnar ofta när du knullar. Jungfrur blir bra bussförare och hallickar. 

 Vågen (23/9-23/10)
Du är den artistiska typen och har svårt att hantera verkligheten. Är du man är du högst sannolikt bög. Dina chanser till anställning och bra lön är lika med noll. De flesta kvinnliga vågar är horor. Alla vågar dör av könssjukdomar. 

 Skorpionen (24/10-22/11)
Du är värst av dem alla. Du är slipad i affärer och helt opålitlig. Du kommer att klättra till toppen av karriärstegen på grund av din totala brist på etik och moral. Du är den perfekta skitstöveln. De flesta skorpioner blir mördade. 

 Skytten (23/11-21/12)
Du är optimistisk och entusiastisk. Du har en vårdlös tendens att blint lita till turen eftersom du är fullkomligt talanglös. Majoriteten av skyttar är fyllon. Du är en värdelös skit. 

 Stenbocken (22/12-20/1)
Du är konservativ och rädd för att ta risker. Du är kort sagt en feg fjolla. Ingen stenbock har någonsin betytt något. Du borde ta livet av dig.

Sitter hemma hos Hanna, som vanligt. Hon sitter i köket och skriver lite franska och jag gick hit och satt mig för att inte störa. Vi lyssnar på Daugava på hög volym och det passar så bra in just nu. Aningens sorglig men ändå så kraftfull.

Efter en kort skoldag vandrade jag och Ella till ÖB för att spendera kvalitétstid med varandra och skvallra om det senaste som hänt. Inköpen blev lite schampoo och tuggummi, dum-ÖB dock som inte ville ha Ellas kort. Bulle. Efter den lilla utflykten som tog ungefär 19 minuter så bestämde vi oss raskt för att våldgästa André, som precis hade blivit själv eftersom Björn hade körlektion, med motiveringen att hade jag redan varit där varje dag den senaste veckan så fanns det ingen anledning att bryta denna vana. Först tänkte vi spela det där otroligt coola (dock inga vapen) bilspelet med ratt och grejer, men vi fastnade i paint. Vi målade av oss själva och efter mycket om och men så gjorde vi om en Björn-bild till Supermannen, det blev en "Kent Clark aka Super-Björn<3" för att muntra upp honom lite. André var sådär underbart tillmötesgående som vanligt så det blev ett riktigt trevligt besök.

Vid halv fyra tog jag bussen till Hemse där det var träning, lika roligt som alltid. Fick även en uppenbarelse under "åka-snett-över-egen-zon-få-en-hård-pass-sväng-väggpass-med-dig-själv-och-sargen-och-sedan-mål"-övningen som vi hade, värsta smarta grejen att säga; "Det är bättre att göra misstagen själv för då kan man iallafall påverka hurvida någon kommer göra något för att åtgärda dem" Jag har nu ingen aning om hur det här låter out in the open, men i mitt huvud lät det väldigt logisk.

Efter träningen bestämde jag mig raskt för att åka hem till skogen för att få sova hemma. Jag har inte varit hemma på 12 dagar, och det är faktiskt alldeles för länge för mig. Upptäckte hur mycket jag hade att berätta för min kära mor som dock endast såg aningens förvirrad när jag gick upp i en extrem hög hastighet för att hinna berätta allt jag kom på innan jag glömde bort det igen. Pappa ska tydligen köpa en gapstuck, men som alla andra konversationer så spårade den här också ur och i slutet handlade den mer om matbackar som tydligen hade åkt till USA. Det är sällan jag ser något sorts sammanhang i samtalen i min familj (eller i mina egna tankar heller för den delen)

Jag hade något mer jag skulle skriva, men eftersom jag tydligen både tänker och pratar snabbare än jag skriver så hann jag glömma bort det. Hur ska man gå tillväga with problems like mine?

Just det ja, jag hade världens läge att snärta till Gurka med handen på hans jeansklädda ben. Detta brukar göra jätteont på honom, men såklart så bakfire'ar hela planer och min nagel på ringfigret är nu väldigt öm. En del straffar Gud med detsamma.

Sitter i biblioteket och ska skriva färdigt rapporten till samhällhistoriaengelska arbetet, alla andra är på lunch, men jag tryckte i mig en kladdkaka med alldeles för mycket grädde i kaffis så jag är nöjd. Hedvigsoppa är inte riktigt vad jag kallar mat heller.

Springsteen sjunger i mina öron, om hur det man gör för att överleva sårar dem man älskar. Han säger saker som jag inte kan låta bli att ta åt mig. Finurligt hur en 58-årig(?) man från USA kan säga precis hur jag känner. Vi är nog själsliga tvillingar, det tror jag stenhårt på. Det är dock lugnande att sitta här alldeles själv, helt av-pluggad i från världen (mina lurar lämnar inga tjuvlyssna-möjligheter) och bara vará helt själv bland alla människor.

Vandrade med en vän i innerstaden igår i nästan en timme. Det var jobbigt, både för själen och benen. Benen pågrund av backarna och själen för att kontakten är borta. Jag känner inte längre igen dig, vi har tappat det mesta och det finns inte något jag kan göra. Jag är inte den som ger, är aningens träden av mig. Men jag har blivit bättre på att se när det inte längre är någon idé. Men det är ingen fara, avstånd ger perspektiv.

Nu regnar det utanför mitt fönster, och Bruce sjunger att han inte tänker på någon annan än mig.

Jag kan inte göra något åt att jag känner så som jag gör, jag känner mig som en lagomstor nolla. En lagomstor nolla som fuckat up relationen med två människor jag uppskattar genom att bara vara mig själv och göra det jag trodde var rätt. Den ene har dock lämnat ett djupare märke i mitt hjärta. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig i ett sådant fruktansvärt underläge, jag avskyr att jag inte kan göra något. Nej, jag räknar inte det här som att göra något. Jag är sanslöst dålig på att ligga i mellanläge, ge mig istället en chans. Jag vet var du sagt, vad du sagt mer än en gång men jag kan ändå inte låta bli att tvivla. You can't loose someone who doesn't want to get lost, varför känns du då så avlägsen?
(kanske är det dags att för en gångs skulle se handling framför ord, ord är alltför ofta falska)